Hos V höjs nu röster för att säga upp samarbetet och fritt bedriva överbuds- och skattehöjarpolitik – "blomma ut", som den populistlinjen kallas av partitidningen Flamman. Stefan Löfven har dock större anledningar till oro än att man i V vill slippa budgethänsyn.
Jonas Sjöstedts och Ulla Anderssons (V) inflytande på budgetpropositionernas innehåll har varit litet, även om det varit piruetter och presskonferenser där Socialdemokraterna låtit V-ledningen bravera med lagom små "framgångar". V har inte rubbat finansminister Anderssons budgetlinje. Typiskt var däremot hur flera av V:s mer omskrutna "framgångar" redan hösten 2014, med "extrapengar" till landsting, förlossningsvård och äldrevård i själva verket var omflyttningar. Samma pengar ströks mer diskret, på andra håll i vården.
Underlaget för regeringen i riksdagen är inte heller så beroende av V som först kan tyckas. Vad man på S-håll nog tänkte på hösten 2014 var att om alliansbudget ställdes mot S-MP-budget så skulle den förra ha tre mandat mer bakom sig, 141-138. Skulle Sjöstedt (V) och Åkesson (SD) båda lägga ned kunde nuvarande regering inte få igenom en budget.
Men det skulle i alla fall inte kunna bli underlag för någon regering som skulle ha en politik i ekonomi-, skatte- och välfärdsfrågor av det slag alliansregeringen hade 2006-14. En sådan regering som inte stödde sig på Socialdemokraterna skulle ha ännu sämre läge i riksdagen än den nuvarande – utsatt för ständig populistisk utpressning från omväxlande SD och V, eller båda samtidigt.
Det beroende Stefan Löfven nu står i, och hittills haft svårt att handskas med, är att han behöver antingen liberalt eller konservativt stöd, från andra sidan blockgränsen. Visserligen går budgetar igenom, för att det inte finns verkligt underlag för någon annan alternativ regering än koalition över blockgränsen. Men regeringen behöver ha riksdagen med sig i en ständig ström av lagfrågor, EU-ärenden och utrikespolitiska vägval.
Den större frågan är därför inte om Löfven slipper ifrån ritualerna med Vänsterpartiet, utan vilket slags samverkan åt borgerligt håll som han väljer och även kan få med sitt eget parti på. I några månader har det i realiteten varit den konservativa högern Löfven lutat sig mer mot. Den nya Moderatledningen har drivit S-MP-regeringen framför sig, när flyktingpolitiken ändrats under trycket från andra EU-länders ofta djupt beklagliga uppträdande.
Men för en politik för arbete och social välfärd finns ju inte mycket grund att bygga på i konservativ höger, och inte heller i brun eller röd populism.
Däremot finns det en både beprövad och framgångsrik närhet i sak, mellan sådan liberal och socialdemokratisk politik där social trygghet och starka statsfinanser bygger på företagande, på att det ska löna sig att arbeta, och på riklig fossilfri elförsörjning. På den grunden byggde en följd av regeringar Sveriges reformpolitik, som blev räddningen ut ur de kriser 70- och 80-talen ledde till.
Inom socialdemokratin kan knytning till V, och i viss mån till MP, vara en snuttefilt för dem som helst inte vill kännas vid vad som uträttades från Kjell-Olof Feldt till Göran Persson.
Men med blicken vänd åt röd-grön kant kan man inte få majoritet i riksdagen och inte styra landet. Att låsa sig i blockpolitik är i dag att urholka demokratins handlingskraft. Det är riskabelt, i ett läge där långt svårare frågor än flyktingpolitik kan torna upp sig i världsekonomi och säkerhetspolitik.