Detta är budskapet i PISA-rapporten om resultaten i grundskolan. Det är inget nytt budskap. Förra gången var det samma tendens, den har fortsatt ett stycke till. Vad den säger är att Sverige kommer att gå bakåt ekonomiskt och socialt om det inte sker en stor uppryckning.
Kanske kommer fler att lyssna den här gången. De Björklundska skolreformerna – som behöver fortsättas och kompletteras, med kraft och med konsekvens – har hittills på många håll mötts av stönande och ifrågasättande. De har ansetts jobbiga, och onödiga. Hela inriktningen på kunskap och på att skolan och eleverna måste prestera bättre om det inte ska gå dåligt har mötts av mycket blundande, förnekande och motstånd. Nu kanske det inses bättre vilket allvar det är.
Årskullen i årets PISA-rapport är den sista som gått hela tiden i grundskolan under förhållandena innan de många reformer riksdagen antog 2009-10 och som till största delen började gälla från 2011. Förändringarna togs inte i enighet. Oppositionspartier som S och MP, som nu vill framstå som mer frikostiga med pengar till skolan, lade breda avslagsyrkanden mot hela propositioner. Det vill de inte så gärna påminna om nu.
Men det är mycket arbete kvar. Från sex års ålder och förskoleklass till eftergymnasial examen är det minst femton år. Att skolpolitiken ändrats är en nödvändighet, men ingen garanti för skolresultatens uppryckning. Det handlar också om inställningen till skola och kunskap, inte bara hos eleverna utan i minst lika hög grad hos föräldrarna och i samhällsklimatet. Där handlar det också om attityden till arbete och ansträngning.
Det är en i det långa loppet ödeläggande inbillning att tro att vi kan fortsätta att vara rika och privilegierade även om vi tar lätt på att individuellt och tillsammans anstränga oss och lägga ner kraft på skola och arbete. Länder som leder i PISA, sådana som Taiwan och Korea, har en mer färsk erfarenhet av fattigdom. Alla där begriper att flitiga studier och framåtanda betyder mycket för eleven själv, för familjen och för hela landet.
Där de flesta inser detta blir det också ett starkare stöd för sådant som gör att till exempel Finland och Estland lyckats bättre under de senaste årtiondena: Läraryrket är viktigt, det ställs högre krav på lärarnas egen utbildningsnivå, de har bättre lön och status och undervisar mer aktivt och sätter självfallet betyg.
Att Sverige under tidigare årtionden slog in på en motsatt väg, med resultat som nu lyser i eldskrift, berodde inte enbart på skolpolitik. Det finns även en annan ideologisk motsättning, inom den akademiska pedagogiska doktrinen. Därifrån kom undervisningsmetoder som gjort skada i till exempel matematik, liksom den avveckling av betyg och kontroll av skolans kunskaper som gjorde att det dröjde innan vidden av tillbakagången avslöjades.
Både i politik och i pedagogik har vinden sedan vänt. Men därmed kommer inte framgång av sig själv. De som tycker att Björklund är jobbig och krävande och vill ha det lugnare kan hoppas på regeringsskifte.
Men det gäller nu i stället att ge eleverna och deras föräldrar mer stöd för att bryta utvecklingen som ger svagare kunskaper och ökade sociala klyftor. Det är förstås en attitydfråga – skola och läxor är viktigare än dataspel och sport. Men också prioriteringsfråga – skolpengar ska satsas där de behövs bäst, för att lyfta läraryrket och för att stärka skolan mest där den i dag är svagast.