Är det rätt från början blir det mesta enklare sedan. Grundskola och skolplikt är det som mycket annat bygger på. Men hela tanken är att detta är något alla ska få. Skolan ska inte vara bra för somliga men halvgjord eller bara halvt tillgänglig för andra.
En huvudsak i de senaste årens skolreformer har varit att grundskolan måste utföra sin uppgift, och inte stjälpa över elever till gymnasiet med mycket svaga kunskaper. Men då måste skolan vara flexibel nog för att inte misslyckas, till exempel när föräldrar flyttar till Sverige med barn som är tio år och kanske mer.
Detta är ju inget nytt. Inte heller är det någon omöjlig sak. Massor av människor i Sverige och andra länder har bytt land och skolspråk under skolåren och sedan lyckats bra med utbildning och jobb, även om det tar ett tag att komma ifatt.
Men när regeringen i går satte igång hela fyra olika förändringsprojekt just för elever som invandrar under skoltiden är det inte utan skäl. Just för barn som inte går en hel nioårsperiod i grundskolan har skolans resultat av allt att döma försämrats.
En viktig orsak syns också i statistiken. De som går ut nian, men invandrat någon gång under grundskoletiden, gick för tio år sedan sex år i svensk grundskola. I dag är den tiden ett och ett halvt år kortare.
Det är ingen obetydlig förändring. Bakom en sådan förskjutning av genomsnittet ligger en hel del fall där grundskoletiden blir väldigt kort och där det krävs att man pluggar fler år för att kunna klara gymnasiet.
Det är i många fall också lättare eller svårare beroende på varifrån man kommer. De som kom från Balkan hade skoltid och språkkunskaper som gjorde det lättare, jämfört med hur det kan vara för till exempel dem som flytt undan religionsförföljelser i Irak.
Listan på förändringar som Jan Björklund (FP) och utbildningsdepartementet vill sätta igång innehåller en del mycket konkreta saker. Sådana har uppmärksammats för lite i den mer slagordsmässiga sorten av skoldebatt, som rör sig på ett abstrakt plan eller koncentreras på friskolor och lönefrågor.
Det ska bli systematiska prov och bedömningar av dem som kommer mitt under grundskoletiden, så att de placeras i rätt klass och får undervisning som ligger rätt i förhållande till deras förkunskaper.
Detta gäller ju en liten del av varje årskull. Men betydelsen för den enskilde eleven och för vissa skolor i kommuner med större inflyttning kan bli stor. Med en tydligare bild av var behoven finns kan också lärar- och andra resurser lättare fördelas rätt. Kostsamma och onödiga misslyckanden kan förebyggas.
Jan Björklund vill också ha en förbättrad statistik så att det blir lättare att se hur skolor lyckas, både i allmänhet och för de nyanlända eleverna.
En annan enkel men rimlig åtgärd, där Jan Björklund nog utmanar åtskilligt vanetänkande, är att förlänga skolplikten upp till 18 års ålder – för dem som kommer in i grundskolan flera år efter vanlig skolstart. För individen är det en värdefull rättighet.
Men för kommunala och andra skolor är det en skärpt regel. Den är rätt.
Den inskärper allvaret i att skolplikten i grundskolan är ett åtagande som utbildningsväsendet måste leva upp till.