Detta gäller i särskilt hög grad om det skulle vara omöjligt att överskrida blockgränsen – på åtminstone något sätt – i ett läge där ingen majoritet inom bara ett block kan bildas för en ekonomisk politik, en energipolitik och en utrikespolitik som behöver genomföras i en tid av tilltagande problem i vår omvärld.
Att det ofta slutar i missförstånd eller misstänkliggörande beror ju i hög grad på floran av intresseorganisationer som inom var sitt snäva område ser något att vinna på att dra politiken mot någon kant. Men därtill finns det en benägenhet att helst diskutera – och att teatraliskt avfärda – parlamentariska lösningar som innebär skensamverkan eller ojämlik samverkan.
Typexemplet är tidsfördrivet som florerar i en del S-sammanhang, och som främst duger till att reta upp vänsterpartister. Det brukar talas om att en regering med S och MP skulle kompletteras med antingen C eller FP, som i huvudsak skulle "byta sida". Båda delarna är ungefär lika verklighetsfrämmande. FP och MP är varandras motsatser vad gäller energiförsörjning, mycket av skattepolitiken samt sådan utbildningspolitik som inte gäller friskolor. Relationen mellan MP och Centern är en av de mer förbittrat konfliktladdade i svensk politik.
Den verkliga diskussionen, om situationen skulle uppstå, gäller i stället ett bredare möte tvärs över blockgränsen, med eller utan koalition, där fler frågor blir lösta i kompromisser som på åtminstone några viktiga områden omfattar såväl M som S. Det verkar finnas en panikartad förskräckelse inför detta, därför att det stör den förenklade och ibland rent ut sagt enfaldiga demoniseringen av motsidan inför valen nästa år.
Vägen ut ur detta är i långa stycken ett öppnare och mindre ängsligt diskussionsklimat i stora frågor som skattepolitik, arbetsmarknad, energiförsörjning och de säkerhetspolitiska följderna av utvecklingen i Europa.
En följd av den allmänna oförmågan att diskutera situationer som mycket väl kan uppstå om ett eller tre eller fem år blir överbetoning av mindre frågor, även när man egentligen har mer och bättre saker att säga i frågor som är långt större. FP:s landsmöte i Västerås nu i helgen bjöd på flera exempel, av ett slag som tycks bli vanliga i större och mindre partier.
En individuell föräldraledighetsmånad till för vardera föräldern får inte några omfattande följder, men är i alla fall ett välmotiverat förslag, och kan väntas bli ett steg till för att komma loss ur den sämre utveckling av kvinnors yrkesarbete och inkomster som fortfarande är negativ för såväl jämställdhet som arbetsmarknad och samhällsekonomi. Erfarenheten av nuvarande regler gör väl också att förslaget blivit mindre kontroversiellt.
Motsvarande sakliga skäl är svåra att se för att skärpa tillståndsprövningen för att inte släppa in "riskkapitalbolag" i vård och skola, eller för ytterligare ändringar i våldtäktsparagrafen. Det senare kommer sannolikt att få ytterst begränsad betydelse, och de skattekryphål som gjorde att riktigt kortsiktigt agerande bolag fick för sig att de kunde duga även som ägare av skolor och äldrevård är redan åtgärdade genom alliansregeringens skärpta skatteregler mot räntesnurror – och dessutom har ju skollagen skärpts 2010.
Den här sortens utspelsaktivitet skiljer sig på avgörande vis från det långsiktiga och effektiva sätt som Jan Björklund drivit skolfrågorna på. Den jämförelsen borde leda till en del eftertanke, hos FP-ledningen liksom på flera andra håll.