För en månad sedan sköts den 17-årige Trayvon Martin ihjäl i ett inhägnat bostadsområde i Sanford, Florida. Den som sköt var George Zimmerman, 28 år,”kapten” i det medborgargarde som bevakar området. Martin hade besökt 7Eleven och var på väg hem till sin pappa. Det regnade och han hade dragit upp huvan på sin jacka över huvudet.
Zimmerman tyckte han såg skum ut och följde efter. Något hände. Zimmerman avlossade ett skott och Martin var död.
Zimmerman greps inte. Han hävdade självförsvar.
Nu har händelsen fått den uppmärksamhet som den förtjänar. Nästan en och en halv miljon människor har via sociala medier och i stora demonstrationer krävt att Zimmerman ställs inför rätta. Den lokale polischefen och distriktsåklagaren har tillfälligt dragit sig tillbaka, guvernören i Florida har utlovat en grundlig utredning om vad som hände, det amerikanska justitiedepartementet har agerat och president Barack Obama har uttalat sig om fallet.
Att mordet fått denna uppmärksamhet beror i grunden på att den rasism som länge förekommit i framför allt flera sydstater aldrig har utplånats. Martin var svart och Zimmerman är vit.
Men händelsen rymmer fler bottnar. Där finns också den ofta diskuterade och ständigt ifrågasatta vapenlagstiftningen samt en långtgående självförsvarslag. 2005 antog nämligen Florida en lag som ger alla rätt att ta till dödligt våld utan att först försöka fly, om det finns rimliga skäl tro att det är nödvändigt för att förhindra död eller svår kroppsskada för sig själv eller annan person.
Sedan lagen började gälla har så kallade ”motiverade dråp” tredubblats i Florida. Denna typ av självförsvarslagstiftning finns i ett tjugotal delstater , vilket i kombination med en släpphänt vapenlagstiftning gör tillvaron farligare för många individer i olika etniska grupper.
Det juridiska efterspelet i fallet Trayvon Martin återstår att se. En så kallad grand jury fattar i början av nästan månad beslut om Zimmerman ska åtalas eller inte.
Beroende på vad som händer i den processen kan det politiska efterspelet bli väl så intressant. Det är nämligen fullt möjligt att den i USA alltid underliggande rasfrågan kan få en större betydelse för stämningsläget inför höstens president- och kongressval.
En uppblossande rasdebatt kan ge en extra skruv åt de politiska motsättningarna mellan republikaner och demokrater i andra slags frågor.
Republikanernas kritik mot den urvattnade men beslutade sjukförsäkringsreformen – som nu ska prövas av landets högsta domstol – har definitivt en klangbotten i den vardagsrasism som i många minoritetsgrupper medverkar till social utslagning .
Att USA, i sin relativa rikedom och med sin i andra sammanhang demonstrerade handlingskraft, fortfarande har svårt att bemästra sådana här nationella problem är självklart ett stort bekymmer för ansvariga politiker. För Barack Obama, liksom för tidigare presidenter, kan det ibland vara ett hinder för USA:s ledarförmåga internationellt.
Det som negativt påverkar bilden av landet kan också påverka trovärdigheten i andra frågor.