EU-kommissionen har tagit fram pekpinnen och dels presenterat en hel del resultat av enkätfrågor, dels gjort några påpekanden land för land om luckor och brister som bör åtgärdas. Cecilia Malmström, tidigare svenskt statsråd (FP) har även dessa ledsamheter inom sitt arbetsområde i Bryssel. Den sammanställning hon skickade ut i går var värdefull och borde leda till självrannsakan i en rad länder.
Det finns dock en del som inte understryks tillräckligt i Bryssel: Ska korruption av det mer storskaliga slaget motverkas behöver möjligheterna att gömma mutpengar och kickbacks beskäras. Inkomst- och förmögenhetsförhållandena för personer som kan vara i läge att berika sig genom korruption behöver vara så offentliga att misstänkta saker blir svåra att dölja. Detsamma gäller sådana personers anhöriga och bolag. Offentlighetsprincip måste gälla mycket som är privat.
Att en del stater aktivt har gynnat att mutpengar från andra stater dolts är ett beteende som pågått även inom EU-kretsen. "Skatteparadisen", eller hälarstaterna rättare sagt, måste tvingas att ge upp den sekretess som varit utformad i syfte att göra länderna till attraktiva miljöer för dem som vill dölja det de tjänat på brott, och andra affärstransaktioner som inte tål dagsljus. Där har betydande framsteg till sist gjorts de senaste åren, men mer behöver göras.
I Sverige och hela Nordeuropa är både tagande och givande av mutor starkt skambelagda handlingar och korruption mindre vanlig. Detta är mycket värdefullt för såväl näringslivets som förvaltningens anständighet och effektivitet. Men även starka normer kan vittra ner, och subkulturer har alltid funnits – mest talas det om byggbranschen – där en del otillbörliga betalningar skett i det tysta.
Det finns ofta en enkelspårighet i diskussionen, och i någon mån skymtar den i EU-sammanställningen. Det talas mycket om kommunsektorn och partifinansieringen, fast större faror med stor sannolikhet finns på andra ställen.
Näringslivet är förmodligen mer utsatt för korruption eller andra osunda förhållanden vid upphandling än vad kommuner och stat är. Upphandling är en av de nödvändigheter som också är riskmoment, och där krävs uppmärksamhet i stort och smått och en gedigen yrkesmoral som skapar immunitet mot kickbacks och andra metoder att belöna andra företags anställda för att de styr sina arbetsgivares pengar åt visst håll. Flygbolagens bonusprogram är ett klassiskt exempel på affärsmetoder i korruptionens gränsmarker.
Det finns dessutom inte bara naivitet, utan vilja att vara naiv, när det gäller var mutriskerna kan vara störst i det offentliga livet. Korruptionsrisk finns där makt är koncentrerad och utövas av en eller ett fåtal personer utan andras medverkan, samtidigt som stora ekonomiska värden kan påverkas. I länder som Sverige är därmed utrymmet för korruption mycket begränsat i de parlamentariska processerna på riks- och lokalnivå.
Ju mer av skönsmässiga värderings- och intresseavvägningar som hamnar i domstolar, desto mer ökar dock risken att en allt självsvåldigare domstolsmakt korrumperas. Motsvarande gäller de enrådighetsverk som nu är modefluga i statsförvaltningen.
Dessutom, i vår egen bransch: För medier betyder det ökade trycket från välfinansierade lobbygrupper och en del redaktioners tilltagande ekonomiska bräcklighet att riskerna för otillbörliga och brottsliga betalningar har blivit större än tidigare.