Det handlar inte om hat mot ryssar

I diskussionen om krisen i Ukraina gäller att ha fokus på huvudfrågorna, vederlägga ryska propagandalögner och kalla saker vid deras rätta namn.

Ledare2014-06-10 05:00
Detta är en ledare. Eskilstuna-Kuriren är en liberal tidning.

Sverige tillhör Europatäten vad gäller russofobi, alltså rysshat. Det säger Sergej Markov i Anna-Lena Lauréns intervju för Svenska Dagbladet och finländska Hufvudstadsbladet, publicerad i söndags. Bakom ligger, enligt honom, ett gammalt svenskt stormaktskomplex.

Markov är rysk statsvetare och driver en tankesmedja. Därtill är han Vladimir Putins personliga sändebud – en mer bokstavlig översättning av den ryska titeln blir något i stil med "en person som har presidentens förtroende". I formell mening är det en lättviktig befattning samtidigt som den uttrycker en särskild närhet till Putin.

Det ger Markov möjlighet att vara mycket frispråkig, uttala offentligt sådant som presidenten säger i en mindre krets betrodda personer. Alternativt sätter Markov själv ord på Putins tankar eller agerar en trovärdig uttolkare av hans avsikter. Den som lyssnar vet aldrig riktigt, vilket också är poängen.

Så fungerar den ryska regimens kommunikation. En kader av konsulter, forskare och andra typer av talespersoner löst knutna till regimen torgför dagligen dess budskap. Det ger regimen möjlighet att spela på många arenor, anpassa budskapet till olika slags mottagare, utan att landets politiska ledning deltar i diskussionen formellt.

Det är i det perspektivet man bör se Markovs uttalanden. Förutom utläggningen om den svenska russofobin sa han bland annat detta: Europa ser på ryssar på samma sätt som man förr såg på judar. Om Ryssland trängs in i ett hörn kan det leda till ett tredje världskrig. I Ukraina tar regeringen livet av människor för att de håller fast vid rätten att tala ryska. Den troligaste lösningen i Ukraina är en uppdelning av landet enligt bosnisk modell där länen Donetsk, Luhansk, Charkiv, Dnipropetrovsk, Zaporizjzja och Odessa utgör en federation i öst som ingår i en konfederation med resten av landet.

Så kan en person som Markov kladda i hopp om att något av det fastnar i läsarens medvetande, att motkrafterna till den ryska aggressionen försvagas. Förklaringen kan även vara enklare än så. Markov kan ha glömt vilken publik han talar till och dragit fram de mer primitiva budskapen, framtagna för en hemmaopinion som har rysk stats-tv som sin främsta informationskälla.

Men oavsett vilket är det viktigt att motarbeta den ryska statspropagandan, ha fokus på huvudfrågorna, vederlägga lögnerna och kalla saker vid deras rätta namn.

Det ryska språket är inte hotat i Ukraina. Språklagen om regionala språk från 2012 har inte avskaffats och även om den hade avskaffats fanns det en lag från 1989 som gav det ryska språket ett gott skydd (se Signerat 5 mars). För övrigt är det en egendomlig föreställning att ett språk som talas dagligdags av en majoritet av ukrainarna kan förbjudas i någon form.

En anslutning till Ryssland stöds i Donetsk och Luhansk län – Donbass – av högst 30 procent av befolkningen och ligger i de angränsande länen på runt tio procent. I alla län där människor tilläts rösta 25 maj segrade Petro Porosjenko. Ett så brett och högt stöd har ingen presidentkandidat fått i Ukrainas moderna historia. Och det i ett fritt och demokratiskt val.

Personer som kidnappar, torterar, mördar civila, som med våld och hot hindrar folk från att välja sina företrädare och som mot en befolkningsmajoritets vilja driver igenom sin sak med vapen är terrorister. Denna terrorverksamhet i Donbass stöds av Ryssland – med träning, vapen, soldater, politiskt beskydd och informationskrig. Det är statsterrorism.

Så enkel och brutal är sanningen bakom ryska propagandisters ordmassor. Den handlar inte om hat mot ryssar.