Just nu söker cirka 1 000 personer om dagen asyl i Sverige. I september uppgick det totala antalet till över 24 000, mer än en fördubbling mot månaden innan. Att ordna ett fungerande mottagande för dessa personer sätter press på de svenska systemen. Hur agerar då regeringen?
I lördags höll migrationsminister Morgan Johansson (S) en gemensam pressträff med Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson. Där konstaterades att så kallade evakueringsplatser, exempelvis gymnastiksalar som står till förfogande vid katastrofer, kan behöva nyttjas. Dialog förs även med bland andra kriminalvården och Försvarsmakten för att hitta fler lokaler.
I Sverige finns omkring 10 000 personer som har fått uppehållstillstånd, men som trots det är kvar på Migrationsverkets boenden. Johansson betonade kommunernas ansvar. Han aviserade att den lagstiftning som tvingar alla kommuner att medverka i flyktingmottagandet kan komma att påskyndas. Danielsson meddelade att Migrationsverket tittar på möjligheten att bygga modulhus som kan rymma upp till 75 000 personer.
Ovanstående är välkommet, men räcker inte. Tydligt är att platsbristen är nära sammankopplad med bostadsbristen. Här måste regeringen göra betydligt mer. Hittills har det, liksom hos den förra Alliansregeringen, mest varit småduttande.
Beträffande ensamkommande barn, som i år har utgjort en dryg femtedel av asylsökandena, bör man verka för att få till stånd fler familjehem – det vill säga låta fler barn bo i vanliga familjer. I dag hamnar de i många fall på HVB-hem, en dyr lösning där barnen kan tvingas bo med kriminella eller psykiskt sjuka ungdomar. Kännedomen om möjligheten att bli familjehem måste ökas genom informationsinsatser och ersättningen höjas.
Svenska Dagbladet gjorde i veckan som gick reportageserien "Den lönsamma asylmarknaden". Där berättas bland annat om bolaget Aleris som fakturerar Göteborgs kommun 60 000 kronor i månaden för att hyra ut en så kallad utslussningslägenhet till en flykting. Vidare beskrivs hur vårdkoncernen Attendo nu låter flera ensamkommande flyktingbarn bo i samma rum, men trots det tar samma höga dygnspris per person. Detta har fått statsminister Stefan Löfven (S) att reagera.
I en intervju i gårdagens DN frågar han retoriskt om det känns bra att titta sig i spegeln efter att ha tagit ut sådana överpriser. Det är lätt att bli illa berörd av dessa hutlösa belopp, men faktum är att staten i nuläget är beroende av dessa aktörer.
På den internationella arenan skulle Löfven samtidigt gärna få tala klarspråk. I juni beskrev han EU-ländernas överenskommelse om ett frivilligt omfördelande av 40 000 flyktingar som ett genombrott – vilket det uppenbart inte var. För några veckor sedan slingrade han sig i Aktuellt påtagligt om lagliga vägar in i Europa. På presskonferensen efter helgens nordiska statsministermöte ville han inte kommentera skillnaderna mellan de nordiska ländernas agerande i flyktingkrisen.
Här krävs förbättring. Det handlar inte om att söka konflikt, utan om att i varje situation vara tydlig med att gemensamt ansvarstagande behövs. Att betona att det inte är acceptabelt av EU och Norden att låsa sig i passivitet när flyende personer drunknar.