Efter onsdagens dödsskjutning av två unga män på en restaurang i Biskopsgården, Göteborg, väcks debatten om hur man ska komma till rätta med gängkriminalitet i utanförskapsområden åter till liv. Åsikterna är många, men mycket talar för att vägen fram inte behöver vara så ofantligt svårnavigerad.
I sökandet efter svar på varför tragedier som dessa sker dyker ordet segregation ofta upp. När specifika områden som präglas av hög arbetslöshet, fattigdom och bristande kontakytor till majoritetsbefolkningen uppstår, kommer en viss andel individer att se en kriminell livsföring som den enda möjligheten till att uppnå något och skaffa sig försörjning.
Segregation, ja. Med rådande kaos på bostadsmarknaden är valmöjligheterna inte många. Lägg till en tendens bland personer av likartad bakgrund och ursprung att söka sig till varandra. Det är i sig inte konstigt. Det finns något allmänmänskligt i att orientera sig mot det som känns mest bekant.
Bekymmersfritt är detta inte. Det kan försvåra för sådant som språkinlärning och etablering. De verkliga problemen uppstår dock när dessa områden, från politiskt håll, börjar betraktas som undantagna det övriga samhället. Som platser där bristande kvalitet i den grundläggande servicen är godtagbar. Det är då hopplösheten verkligen slår rot.
För att en boendeort eller stadsdel, vilken som helst, ska upplevas som välfungerande och attraktiv, samt generera tillit bland sina invånare, är tre saker oerhört viktiga: Trygghet/säkerhet, bra skolor och goda kommunikationer. Det är i den änden som arbetet i utanförskapsområden bör inledas.
Polisnärvaron måste öka, både i form av riktade insatser mot gängkriminalitet och mer synlig närpolis. Tryggheten höjs då hos den stora majoritet människor i dessa områden som inget hellre vill än att leva ett normalt familjeliv, kunna röra sig fritt utan oroskänslor, driva företagsverksamhet, och så vidare.
Skolorna måste tilldelas större resurser. Fritt skolval i all ära, men ett barn kan inte välja sina föräldrar och föräldrar förmår inte alltid informera sig väl nog för att välja det bästa för sina barns räkning. En dysfunktionell skola ger den kanske bästa grogrunden för ett permanent utanförskap.
Rörligheten måste därtill underlättas genom tät och lättillgänglig kollektivtrafik, så att människor kan ta sig till jobb, skolor och öka kontaktytorna utanför det egna området.
Allt detta handlar om riktade satsningar, vilka naturligtvis kommer att kosta många skattekronor. Samtidigt är de långsiktiga vinsterna garanterat större.
Parallellt med nationella, politiska insatser för en mer välfungerande arbets- respektive bostadsmarknad är det den här typen av framåtskridande som måste till på den lokala nivån. När tryggheten, de bra skolorna och goda kommunikationerna verkligen är på plats kan man sedan fundera vidare på hur dagens utanförskapsområden kan utvecklas ytterligare.