Det var bara en tidsfråga. När skulle någon i EU-kommissionen komma på att uppståndelsen om signalspaning och amerikansk underrättelsetjänst var ett skäl att starta en underrättelsetjänst till – nämligen hos, ja just det, EU-kommissionen?
I början på veckan var det dags. En av kommissionärerna i Bryssel, Viviane Reding, fick för sig att när USA har NSA – motsvarigheten till svenska FRA – så borde EU ha en egen, övernationell underrättelsetjänst.
Det blir förstås inget av denna förflugna idé. EU är bra att ha till mycket. Även EU-kommissionen gör ibland bra saker. Men med en underrättelsetjänst på det stället skulle vi inte bli tryggare. Däremot skulle det antagligen bli dyrt, dåligt och opålitligt.
Exemplet är mest en påminnelse om behovet av att hålla isär viktigt och oviktigt, och inte hamna snett när diskussionens vågor svallar höga om såväl riktiga som oriktiga påståenden om hur amerikansk och europeisk underrättelsetjänst samlar information ur en del tele- och datatrafik.
För det första är det i en rättsstat viktigt att behovet av underrättelsetjänst med signalspaning förenas med en genomtänkt och lagfäst avgränsning mot tvångsmedel i brottsutredningar, där det ställs krav på hur beslut fattas och kontrolleras, och på domstolsavgöranden då det gäller de för privatliv och frihet känsligaste tvångsmedlen. Detta kräver också ett begränsande regelverk och lagfästa kontrollordningar av både juridisk och parlamentarisk natur när det gäller sådana metoder som signalspaning.
Det är tämligen uppenbart att en del västeuropeiska länder har svagare eller inga motsvarigheter till de regelverk som numera finns i Sverige – och i USA. En del av den europeiska upprördheten är ogenomtänkt eller hycklande. Länder som Frankrike eller Tyskland har en omfattande underrättelsetjänst, som dessutom i hög grad byter information med USA, inte minst då det gäller datamängder från signalspaning.
För det andra är det viktigt att samverkande demokratier sköter sin underrättelsetjänst så att den stärker förtroendet och samarbetet, och inte i själva verket underminerar den utrikespolitik och det säkerhetsarbete som den syftar till. Här är det mycket som behöver repareras. Hittills publicerat material som sägs komma från avhopparen Snowden pekar på att det skett en hel del som skadar förtroendet. Saken har dock en annan sida. Om inte så många politiker och företag i länder som exempelvis Tyskland, Österrike och Frankrike under åren samspelat så mycket med iranska, irakiska och ryska intressen skulle motiven för västlig underrättelsetjänst i Västeuropa varit svagare.
För det tredje bör vare sig upprördhet eller annat leda till att begreppen blandas bort om från vilka länder och verksamheter som de verkliga hoten mot oss kommer. Signalspaning och annan underrättelsetjänst ska inte få spåra ur. Den är samtidigt en viktig verksamhet för att skydda länder som Sverige – och många andra länder. Detta är möjligt endast genom samarbete och utbyte av information, där regeringen måste hålla mycket hemligt, men där det är välkänt och mycket motiverat att Sverige sedan årtionden har ett ganska omfattande samarbete med USA och andra.
För Sverige och för andra gäller att terrorism, som det ofta talas om, bara är ett av flera hot. Såväl diktaturer som stater med maffialiknande maktstrukturer kan i dagens värld operera inne i det västliga samhällssystemet, i förklädnad av bolag och privatpersoner. Detta får inte bli ett skäl för ett okontrollerat kontrollsamhälle. Men däremot förblir det ett starkt skäl för såväl effektiv polis och säkerhetstjänst som underrättelsesamarbete – inte minst över Atlanten.