Efter fredagskvällens terrordåd i Paris förklarade den franske presidenten Francois Hollande att Frankrike befinner sig i krig, när han framträdde inför parlamentet. Samtidigt har landets bombningar mot IS-fästet Raqqa i Syrien intensifierats.
I tisdags kom nästa drag när den franske försvarsministern, Jean-Yves Le Drian, presenterade en begäran om hjälp från de andra EU-länderna då unionens försvarsministrar träffades i Bryssel.
Det är den hittills oprövade försvarsklausulen, artikel 42.7, i Lissabonfördraget som man från franskt håll hänvisar till. Där fastlås att övriga EU-länder är skyldiga att bistå om ett land utsätts för väpnat angrepp. Ett undantag anges också i formuleringen: "Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik". De syftar på militärt alliansfria stater som Sverige. Samtliga medlemsländer svarade dock ja på Frankrikes begäran.
EU har som bekant inget gemensamt försvar och hur hjälpen mer precist ska utformas blir nu föremål för förhandlingar mellan Frankrike och övriga medlemsländer var för sig. I tisdagens Aktuellt uteslöt försvarsminister Peter Hultqvist (S) inte ett scenario där Sverige bidrar genom militära insatser.
Dådet i Paris var ett angrepp på Frankrike. I en sådan situation är det naturligtvis rätt att EU:s medlemsstater agerar samordnat och visar solidaritet med varandra. Samtidigt är det viktigt att alla former av militärt agerande i exempelvis Syrien och Irak inte sker utan någon idé om vad det ska leda till längre fram. Flera fallgropar finns.
Efter attackerna på fransk mark upprepades från ryskt håll budskapet att samarbete krävs i kampen mot IS. Ett närmande till Putin i frågan bör dock vara uteslutet.
Den ryska krigföringen i Syrien har inte främst handlat att bekämpa IS. Det har snarare syftat till att stöda den brutala Assad-regimen, vars bomber har dödat tusentals civila och som står för 90 procent av dödandet i Syrien. Följdriktigt har 80 procent av de ryska bombningarna varit riktade mot andra rebellgrupper än IS.
Vid sidan av det finns en förhoppning i Moskva att Syrienkriget kan flytta fokus från den ryska aggressionen mot Ukraina och bryta västs isolering av Ryssland
Det gör Ryssland till en för väst icke trovärdig militär samarbetspartner i Syrien. Alla lösningar där Assad ges inflytande över Syriens framtida styre är inte heller önskvärda.
Sedan finns det risker i en ren militär strategi. Att bomba IS sönder och samman kan ytligt betraktat ses som ett enkelt sätt att göra sig kvitt det hot som denna rörelse utgör. Men det gäller att minnas att efter al-Qaida följde IS och att ingen vet vad som kan uppstå ur spillrorna av IS om all fokus läggs på kortsiktiga, militära insatser.
Det behövs en långsiktig plan för hur ett Syrien utan IS och utan Assad ska fungera. Samma sak gäller Irak. Det handlar om att bygga upp demokratiska institutioner och inkluderande politiska system där inga folkgrupper utestängs.
Det är det som har saknats i Syrien. Det var det som fallerade i Irak efter Saddam, ledde fram till sekteristiskt våld och röjde vägen för IS.
Gör inte om samma misstag.