Även på en rad andra sätt är de två stora avtalspaketen i början på veckan väldigt olika varandra.
Men ett par likheter har de. Det finns inga riktigt goda alternativ kvar. Det som kan eftersträvas är det minst dåliga, avtal som kan lyckas, men som är fleråriga processer, där viktiga parter kan komma att uppträda svikligt. Det handlar om beslut under osäkerhet. En fortsatt dynamik mellan parterna kan leda åt olika håll. Gemensamt för Greklandspaketet och avtalet med Iran är också att det hade varit mindre svårigheter nu om man inte hade missat chanser för en del år sedan.
Det som ändrat kalkylerna i Teheran är att president Obama lyckats få kraft i ekonomiska sanktioner, och fått andra länder med sig. Det ekonomiska priset för ett fortsatt kärnvapenprogram har blivit mycket kännbart för Iran. Tidigare hade de styrande i Teheran sett att de kunde ha kvar omfattande affärsförbindelser med Europa och andra västländer men ändå driva program för kärnvapen och avancerade vapenbärare.
De såg hur en rad länder, däribland Tyskland och flera andra i EU, satte stort värde på exportinkomster från Iran och att deras ovilja att följa USA i kraftfulla sanktioner var stor. Tyskland – detta var på Gerhard Schröders tid som kansler – såg dock även till att förse Israel med de u-båtar som kunde kärnvapenbestyckas och ge den andraslagsförmåga som kan avskräcka från ett iranskt förintelseanfall.
Resultatet var i alla fall att Iran fortsatte på vägen mot kärnvapen, även om det i diplomatin använts otydliga ord om detta. När Obama åstadkom sanktioner av helt annat slag hade det till sist verkan i Iran, men landet har nu kommit så långt att avståndet till kärnvapenförmåga är litet. Utrymmet för vad som skulle kunna uppnås i en internationell överenskommelse har krympt.
Avtalet är nu att Iran fryser ner sin förmåga, deklarerar att man aldrig ska skaffa kärnvapen och underkastar sig relativt omfattande inspektioner – under ett antal år. Vad det leder till på sikt, att Iran senare blir kärnvapenmakt i alla fall eller att en avspänning och ett bättre politiskt klimat tar vid, beror på hur olika länder agerar. Det handlar om en chansning av alla inblandade, för att undvika värre alternativ.
Först gäller nu att se om avtalet klarar godkännandet, alltså om det stoppas av den hårda linjens män i Teheran eller fälls i senaten i Washington.
Om avtalet överlever denna första etapp kan relationerna mellan de viktiga staterna över åren ändras på olika sätt. Att som kärnvapenmakt ha möjlighet att hota och att driva sina intressen med atomavskräckning mot motparter är dock för Irans regim en farlig väg som kan leda till katastrof för det egna landet. En lokal terrorbalans i olika kombinationer, där Saudi-Arabien köper bomber från Pakistan, är en väldig risk i en region med instabila stater och mycket extremism. Vettlösa regimer eller våldsgrupper kan trappa upp konflikter så att de drivs över kärnvapentröskeln.
Att i stället ta vägen bort från kärnvapenkapplöpningen och bygga nya relationer med omvärlden är på många sätt en tryggare väg, även för ett land med en så ideologiskt präglad och auktoritär regim som Iran.
Men någon säker prognos för vad som följer kan inte göras, förutom att flera andra alternativ än detta avtal sannolikt innebär ännu större faror.