Det lämnar en stor frihet för individuell livsstil och enskilda initiativ, men är samtidigt ett samhälle med mycket organisation. Men denna utmärks av sin mångfald och sin arbetsdelning. Staten är inte allt.
Myndigheterna arbetar under lagarna. Staten är inte en maktkoloss utan en delning av befogenheter mellan institutioner, med demokratisk kontroll, offentlighetsregler och kommunalt självstyre.
Mycket av organisationen i ett fritt samhälle bygger på frivillighet, eller sker i bolag och intresseorganisationer. Ofta finns på ett och samma område både kollektivavtal och lagregler och utrymme för enskilda initiativ och för konkurrens.
Föreningar och folkrörelser, demokratiskt sinnade partier, folkbildning, kyrkor och andra samfund är också organisation, i fria former. Det finns stora inslag av gemensamt handlande, organiserad samverkan och ofta komplicerade institutioner i varje modernt och fritt samhälle.
Gränsdragningar och arbetsfördelning mellan myndigheter, företag, fackföreningar, försäkringsbolag och statliga trygghetssystem kan varieras på otaliga sätt. Ofta är det där partier och ideologier har olika perspektiv, som leder till meningsmotsättningar och kompromisser.
Men ordet för detta stora mått av organisation i ett fritt, på många sätt individualistiskt samhälle är inte "kollektivism". Och ordet är inte heller "kollektivism" för det frivilliga, ideella engagemanget som tar form i föreningar och i samhällsanda – och ibland i krav på lagstiftning och statlig verksamhet.
Kollektivism på riktigt är det när den enskilda medmänniskan inte längre är det viktiga, när gruppen och gruppegoismen upphöjs så att de inskränker friheten och gör samhället kallt, hårt och präglat av att det görs skillnad på folk. Nationalism kan urarta i farlig, ja även antidemokratisk kollektivism. Klasspolitik kan urarta i en intressekamp utan hänsyn och utan utrymme för ekonomisk och social mångfald. Rasismen och alla dess förstadier och fördomsvarianter är en form av kollektivism som medfört ofantliga brott och ofantligt lidande.
Därför ska föreningsliv och ideellt engagemang, som innebär gemensamt handlande i frihetliga former inte betecknas som "kollektivism". Men så skedde i radioprogrammet Spanarna i P1 för ett par dagar sedan. Författaren och krönikören Calle Norlén menade väl att säga något positivt om de ideella krafter som hjälper människor på flykt. Men han förvände begreppen.
Hatet mot flyende som piskas upp av den yttre högerns politiska partier i Europa och i Sverige kommer ur en form av kollektivism. Att då använda det ordet om det fria föreningslivet och det personliga engagemanget är att skjuta andra och sig själv i foten.
En av miljardärsbröderna Koch, som finansierar flera av de sämsta sidorna hos USA:s republikaners högerflygel, förvände också begreppen när han nyligen kallade ledande senatorer från Obamas och Clintons parti för "kollektivister". Så ska debatten inte föras.
Vi ska däremot minnas att friheten inte går på autopilot, även om en fungerande marknadsekonomi och en demokratisk rättsstat ger grund för ett starkt samhälle som klarar både goda och sämre tider.
Demokratins och toleransens värderingar, liksom tron på människovärdet och likheten inför lagen, är i dag utsatta för angrepp, hätskhet och oförståelse. Demokratin behöver då, ännu mer, goda medborgare.
Demokratin behöver medborgare som tar sig tid, som ser längre än till det egna gruppintresset – och som inte överlåter samtalet och debatten åt de oresonligt missnöjda och de hatiskt passionerade.