En del skatter kan ha stora samhällsekonomiska skador. Andra kan vara samhällsekonomiskt tämligen neutrala, eller rentav bidra till effektivitet, bättre hälsa och bättre miljö.
Inte ens ett sådant skenbart enkelt och tydligt mått som "skattetrycket" – skatteuttaget som andel av BNP, den så kallade skattekvoten – är särskilt användbart för att se om skatterna i ett land gör onödigt mycket skada eller om de tvärtom är utformade så att välfärden gynnas och snedvridningen av ekonomin blir klart begränsad.
Rättvisa i ett samhälle kan inte mätas med skattekvoten, och inte heller med skillnaden i inkomstskatt mellan högre och lägre inkomsttagare. Skatter påverkar nämligen arbete, investeringar, kapitalanvändning och resursförbrukning. Det är vanligt, till och med mycket vanligt, att skatteregler och åtgärder som påstås vara mer "rättvisa" i själva verket gör det svårare att uppnå goda sociala förhållanden och minskade klassklyftor.
En av de allra viktigaste frågorna är de samlade marginalskatteeffekter som läggs på människors arbetsinsatser. Det är just dessa marginaleffekter som, om de blir för stora, gör inkomstskatten till en av de mer problematiska och ofta skadliga skatterna. Hur ofrånkomlig den är, så är det angeläget att den behandlas med eftertanke och på så sätt att den inte genom att snedvrida ekonomin motverkar de fördelningspolitiska syftena.
Dessutom ligger ibland kraftfulla inkomstskatteeffekter dolda på andra håll än i själva inkomstskatten. Det nya pensionssystemet som varit kraft sedan 90-talet har en av sina stora fördelar i att det till stor del avskaffat en betydande sådan dold marginalskatteeffekt som tidigare gjorde arbete mindre meningsfullt – och som därmed under lång tid hade undergrävt det äldre pensionssystemets hållfasthet.
Det finns två ställen i inkomstskalan där en extra arbetsinsats eller ett byte av jobb kan få en ytterligare marginaleffekt på hela 20 procentenheter i ett steg att slå till. Det ena gäller bara föräldrar, och det är avtrappningen av bostadsbidrag med 20 procent när förhållandevis låga inkomster förbättras. Det andra stället är den i riksdagen de senaste veckorna så omdebatterade brytpunkten för statlig skatt.
I båda de här fallen brukar en blandning av fördelningsskäl och önskan att stärka budgeten leda till att oheliga konstellationer av höger och vänster och andra försöker bevara de ganska drastiska negativa verkningar som de stora 20-procentskliven i marginaleffekt får på arbetsmarknad och på lönsamheten i att arbeta. På båda punkterna borde det i själva verket göras stora förändringar för att öka möjligheterna att förbättra sin egen och samhällets ekonomi genom yrkesarbete.
Detta kostar kortsiktigt statskassan en hel del, men det finns då möjligheter till omfördelningar av skatteuttag som förbättrar det samlade skattesystemets inverkan på samhällsekonomin. Det finns nämligen snedvridande kryphål och undantag i såväl inkomst- som mervärdes- och företagsbeskattning, liksom i kapitalbeskattningen. Varje sådant kryphål eller undantag försvaras av en ofta mycket påstridig lobby, medan dessvärre de organisationer som borde försvara arbetets värde ofta motarbetar just de skatte- och andra förslag som kan göra yrkesarbete mer lönsamt.