Det finns ingen skatten "Skatten" som är den enda som kan höjas eller sänkas.
Ändå är det gång på gång sådana enkelspåriga skattedebatter som förs. Det är dags för ett par nya omgångar , sedan finansminister Anders Borg och hans tänkta motsvarighet på S-sidan blivit hoptussade av SVT i Agenda. Anders Borg sade att skattesänkningar som kunnat ske under senare år inte kan fortsätta på samma vis, utan att det rentav kan bli fråga om att ta ut mer skatt, och då för ett angeläget ändamål, särskilt nämndes utbildning.
Det är inte så överraskande. Men säkert kommer detta och andra påståenden att asas fram och tillbaka längs den mer perspektivlösa skattedebattens enkelspår – där det bara handlar om att höja eller minska, aldrig om att reformera, omfördela och effektivisera.
Våndan på en del håll över att skatteuttaget minskat, särskilt genom jobbskatteavdraget, bör ses mot bakgrunden av att de offentliga utgifternas och de samlade skatternas andelar av nationalinkomsten tidigare hade åkt upp till nivåer som var på sikt ohållbara och egentligen inte avsedda från något håll. Utgifternas andel hade lyfts till mycket hög nivå genom verkningar av krisen på 90-talet och det tidigare höga räntelägets dramatiska inverkan i tider av stora, strukturella budgetunderskott.
I lite längre perspektiv kan både budgetsaneringen efter 90-talskrisen och mycket av det som gjorts därefter ses som en successiv åtgång mot något slags normalläge, där ekonomin fungerar bättre igen och där räntorna sjunkit, skattesystemet i vissa men inte alla delar reformerats.
Det är ganska självklart att de relativt stora sänkningar av inkomstskatt och annat som det funnits utrymme för under senare år inte kan fortsätta på samma vis. Dels är vi nu närmare ett slags normaltillstånd, dels kan konjunkturuppgång behöva mötas med åtstramning från skattesidan – och inte ensidigt med räntehöjningar – dels kommer långsiktiga förskjutningar i befolkningens åldersstruktur att påverka både utgiftsfördelning och avvägningar av skattepolitiken.
Verkligt viktigt är inte nettoskatteintäkter som kvot av BNP, utan de signaler skattereglerna ger för arbete, företagande, miljöhänsyn och effektiv kapitalanvändning. Vid samma "skattetryck" kan skattesystemet ha mycket olikartade samhällsekonomiska verkningar, beroende på vilka marginaleffekter är. Med rätt signaler från skattesystemet underlättas att arbete och företagande får skattebaserna att växa.
De senaste åren har här gett ett blandat resultat. Jobbskatteavdraget har gjort arbete mer lönsamt i breda inkomstskikt. Inom företagsbeskattningen har kryphål stängts och skattesatsen sänkts.
Behöver skatter höjas är det angeläget att detta sker på konsumtion, miljöpåverkan och fastigheter, men däremot inte med att skattesatserna för arbete lyfts uppåt. Det stora felet under Borgs hittills sju år på finansen är en konsekvens av de närmast totala låsningar som uppkom under agitationen mot kapitalbeskattningen för hus. Följden av detta och annat är att gamla pengar nu behandlas mycket frikostigt, medan villkoren för att göra stora insatser och tjäna nya pengar i kvalificerad verksamhet i företagen fortfarande är sådana att de försvårar hela landets ekonomiska utveckling och bidrar till att driva bort framtidsverksamheter.
Det är där skattepolitiken mest av allt behöver förnyas, och då handlar det främst om att kunna reformera, avskaffa omotiverade undantag samt växla mellan olika skattebaser.