Dessa påtryckningar ges eftertryck genom stora, stridsberedda ryska militärstyrkor nära gränsen. Till detta ska läggas utpressningen genom fossilgasberoendet, och den ytterst aggressiva propagandan i de regimkontrollerade medierna i Ryssland.
Det militära hotet understryks än mer av det fortfarande gällande ryska överhusbeslut där presidenten gavs formell fullmakt att sätta in väpnade styrkor mot hela Ukraina. Detta har inte återkallats. Att Putin inte känner sig nämnvärt bunden av formaliteter är förstås en realitet. Men att detta beslut hänger kvar är en fortgående hotelse om att ta till vapen i stor skala.
Förevändningen skulle vara att rysktalande befolkning var utsatt eller for illa. Att den förevändningen inte behöver nämnvärt underlag i verkligheten framgick på Krim. Medan det falskeligen påstods att ryssar var hotade eller angripna på Krim, och att annektering inte var på tal, genomfördes i stället en kupp med insatta kommandotrupper. Inom några dagar var annekteringen genomförd. En serie påståenden från mycket hög nivå i Moskva om Kremls avsikter var bedrägliga och missvisande.
Kärnan i det som tillspetsats de allra senaste dygnen är en fortsatt aktion för att underminera den ukrainska staten i ytterligare några landsdelar, att skaffa fram en förevändning för väpnat ingripande och åstadkomma styckning, erövring eller sammanbrott för Ukraina.
President Putins syn på vad han kan vilja lägga under sig framfördes med avsevärd öppenhet i hans stora program- och linjetal 18 mars i anslutning till annekteringen av Krim. Där ifrågasatte han och beklagade Ukrainas självständighet.
I synnerhet pekade han på sex län, och delar av ett sjunde, i östra Ukraina, vilka genom ett enligt Putin förkastligt beslut av bolsjevikerna tilldelats den dåvarande ukrainska sovjetrepubliken, i stället för att räknas till södra Ryssland. Det är i just ett antal städer, delvis dåligt bevakade avkrokar, inom några av dessa län som ryska husockupationer och andra samordnade åtgärder nu inletts, under medverkan av rysk militär personal. Det som sker är inte tillfälliga huliganspektakel, utan snarare en målmedveten, delvis kamouflerad offensiv av statsterroristisk art. Det är inte oväntat, det stämmer bara alltför väl med Putins linjetal.
De finns de i Västeuropa som ännu vill tro att detta inte skulle vara sant, och som helst skulle vilja vårda förbindelserna med Ryssland som om nästan inget hade hänt. Det finns därtill rena medlöpare till Putinstyret, dels inom Rysslandsberoende affärsliv, dels inom den EU-fientliga ytterkantspolitiken i väst. I den senare är Putinvänlig extremism framträdande i flera partier som står svenska SD mycket nära.
Men endast sådana ideologiska Putinmedlöpare som drivs av sin avsky mot EU och mot de demokratiska regeringarna i väst kan rimligen blunda för det centrala i helhetsbilden. Utrikes- och säkerhetspolitik i väst måste nu grundas på det som är faktum, att Rysslands ledning riktar en hårdför hot-, utpressnings-, annekterings- och dominanspolitik mot ett ekonomiskt och politiskt krisdrabbat grannland.