I botten ser det ut som vanligt. Näst värst för det fria ordet är Nordkorea. Allra sämst vad gäller pressfrihet är diktaturen Eritrea.
Det är den som från 2001 har spärrat in författaren och kulturjournalisten Dawit Isaak. Han är som bekant svensk medborgare, med familj i Göteborg. Han fängslades för sin tro på demokrati, fria val och pressfrihet. Det ytterst hårda förtrycket i Eritrea har också drivit många i landsflykt, till Sverige och andra länder, i den mån inte flykten slutar i Medelhavets vågor.
Konkurrensen om de sämsta platserna är som vanligt hård när Parisbaserade Reportrar Utan Gränser (RSF) ställt samman årets upplaga av pressfrihetsindex för 180 länder.
Av de 180 är det bara ett drygt femtiotal där ordet kan sägas vara praktiskt taget helt fritt, även om det överväldigande flertalet av dessa har en svagare ställning för press- och yttrandefriheten än Sverige. Länderna där yttrandefriheten är helt undertryckt eller där det finns stora problem för det fria ordet är fler, omkring 65 stycken – enligt RSF:s inte alltid så självklara sätt att räkna.
Vad listan delvis visar på är förtryckets välde och diktaturernas välmåga i många hörn av världen. Det är detta som också är så påtagligt så snart FN-organ av olika slag samlas. Men på listan finns också många tecken på något annat, att länder som vill vara demokratier, eller ger sken av att vara det, i själva verket inte lever upp särskilt bra till att möjliggöra nyhetsförmedling och fri samhällsdebatt.
För att översiktigt beskriva var det fria ordet är allvarligt hotat, på flera sätt inskränkt eller helt undertryckt är RSF:s indexmetod värdefull. Den bygger på ett ganska långt frågeformulär, som mycket tar sikte på vad som i verkligheten kan göras och vad som i verkligheten vållar repressalier, våld eller andra påtryckningar. Det är ju inte bara statens organ som kan hindra det fria ordet. Ju mer av laglöshet och korruption det finns ju mer kan vagt skrivna författningsprinciper tömmas på innehåll. Oligarkvälden i förbund med polisstater som i Ryssland, eller knarkligor och väpnade miliser, kan vara dödliga hot och skrämma till tystnad.
Långt sämre fungerar RSF:s index för att jämföra hur olika demokratier med fungerande rättsstat har skyddat det fria ordet. Metoden är konstruerad utifrån synsätt som nog kan kännas invanda i Frankrike. Men de undervärderar mycket kraftigt det slags starka och i detalj grundlagsfästa skyddsregler som Sverige kan berömma sig av – för såväl tryckfrihet som offentlighetsprincip och källskydd.
Detta värderas inte till mer än på sin höjd någon tiondel när detta index vägs samman. Länder med uppenbart svagare skydd rankas därför bättre än Sverige. Dessutom tilldelas europeiska länder där många slags oroande inskränkningar genom advokater och domstolsmakt är möjliga bättre poäng än USA, trots att USA sedan några årtionden skyddar ordets frihet bättre på många sätt, jämfört med de större staterna i Europa.
Fransk syn på pressfrihet räcker inte som föredöme. Svensk tryckfrihetsförordning bör däremot vara det.