Ledare: Det våras för liberalismen

Det våras alltså för liberalismen. Men det är inte hos Liberalerna den står i blom.

Rännilen mellan Moderaterna och L, som förr var kommunicerande kärl, har täppts till. I stället blåser väljarna vidare till Annie Lööf, som numera är den tydligaste liberala motpolen mot SD.

Orättvist, tycker Liberalerna, som försöker hyfsa till siffrorna. Framför allt genom att bredda sig, ställa liberalismen i kontrast mot andra ideologier och understryka att de inte krokar arm med Moderaterna i regeringsfrågan.

”Låt mig vara väldigt tydlig; till er, till väljarna och till den moderata partiledningen; Liberalerna kommer inte att medverka till att ge Sverigedemokraterna politisk makt och inflytande”, slog Jan Björklund fast i sitt inledningstal, som gick under namnet ”Frihet måste försvaras”. Det kommer gissningsvis att vara partiets valslogan – den nya liberala berättelsen, som det heter på PR-svenska. Enligt partisekreterare Maria Arnholm är strofen inspirerad av Eskilstunaliberalernas gruppledare Niklas Frykmans idéer inför sin personvalskampanj.

Det kan vara smarta drag. Ofta är det lättare att ge en bild av vad man är och vad man står för genom att markera mot något och placera sig själv i en historisk kontext. I Björklunds tal mot kommunism, fascism och nazism. Och han betonade att det är tack vare att liberala värden tillåtits ta plats som vi under de senaste 30 åren sett allt mer av ökat välstånd, minskad barnadödlighet, längre medellivslängd, bättre utbildningsnivå, fler friheter, rättigheter och demokrati.

Sammantaget saker som många tar för givna, men som i vissa fall är hotade. Därför är det bra att Björklund sätter upp en skarp gräns mot SD, samtidigt som L flyttar fram positionerna på ett bredare politiskt plan.

För få politiker är lika förknippade med en specifik fråga som Jan Björklund är med skolan. Och få har sannolikt fått lika lite cred för att ha lyckats vända en negativ trend.

Samtidigt är ett parti ingen enfrågelobby. Även om Liberalerna givetvis har en heltäckande politik, som skulle kunna användas på samtliga departement, är den inte särskilt tydlig, och det är välkommet att L jobbar fram nya program som ska antas på landsmötet i november. Det handlar framför allt om förslag om att liberalisera arbets- och bostadsmarknaden, positionerna sig i integrationspolitiken och, inte minst, om trygghet: fler poliser och pengar till försvaret.

Dessutom putsar partiet av sin feministiska profil – Zeliha Dagli som startat organisationen Förortsfeministerna deltog i en av söndagens programpunkter – och veteranen Barbro Westerholm slog ett slag för att pensionsåldern ska höjas, och på sikt avskaffas, så att var och en själv får avgöra när det är dags att checka ut.

För visst kan det vara en frihet att gå i pension. Men det kan vara en minst lika stor frihet att tillåtas jobba kvar.

Och friheter måste, som sagt, försvaras.