Efter det här presidentvalet åkte åtminstone en kandidat på stryk – han blev misshandlad av polisen, som sedan förde bort honom från sjukhuset.
Det är ungefär som vanligt i Minsk. Det hålls val, det finns opposition, men regimens maktapparat ser till att behålla kontrollen. EU:s försök med en mer öppen attityd mot regimen i Minsk har misslyckats, och det var inte oväntat.
I Vitryssland har långt mer av Sovjetsystemet blivit bestående än i Ryssland. Det kallas inte kommunism längre, och möjligheterna för press, föreningsliv och opposition att arbeta är inte lika drastiskt begränsade som i ett fullt totalitärt system. Skillnaden syns i det som påstås vara valresultaten. Landet har rört sig från gammal albansk till ny burmesisk nivå.
I kommuniststater brukade de maktägande redovisa att de hade omkring 99 procent av väljarna bakom sig. Nutidens något mer förklädda diktaturer brukar sikta något lägre. President Aleksandr Lukasjenko i Vitryssland noterade nu cirka 80 procent.
Ett system som det vitryska bygger på medborgarnas rädsla och rättslöshet, som i sin tur möjliggörs av en långt driven allstatlighet. De flesta arbetsgivare, utbildningsinstitutioner, mer betydelsefulla medier, polis och sociala myndigheter är alla en del av vittförgrenad statsmakt. Den är inte bunden av hänsyn till rättssäkerhet utan kan tvärtom användas för godtyckliga repressalier och trakasserier. Grundstenar för ett fritt samhälle som föreningsfrihet och pressfrihet finns inte. All förenings- eller medieverksamhet som kan få politiskt innehåll bedrivs under stor osäkerhet med risker för fängelse eller förlorad försörjning hängande över alla som vågar delta.
Detta är också en viktig orsak till den politiska oppositionens splittring och svaghet. Det är ytterst svårt att ha en fungerande föreningsorganisation inom ett politiskt parti, och minst lika svårt att föra ut ett budskap till väljarna med tidningar, radio eller internet. Sist och slutligen räknar regimens ombud rösterna.
2008 lättade EU på den hårdare linje mot Vitryssland som man intagit efter regimens sätt att förfuska presidentvalet 2006. Man ville gärna få de styrande i Minsk att närma sig Västeuropa och öka distansen till Moskva. Att den nya linjen var förhastad syntes redan 2008, ett parlamentsval i Vitryssland genomfördes med resultatet att de regimtrogna kontrollerade allt och oppositionen fick inget.
Nu har det hänt igen. De tyska och polska utrikesministrarna besökte Minsk i november och uppnådde inget mer än ett ordentligt gräl med den vitryske presidenten.
Vitrysslands regim har erbjudits ekonomiska och politiska fördelar om den bytte kurs. När regimen nu åter valt motsatt väg måste EU-länderna också dra konsekvenserna. Sådana försök som Sverige och andra sedan 90-talet har gjort att öppna andningshål och kontaktvägar för medier, föreningsliv och studenter bör om möjligt fortsätta.
Ekonomiskt stöd som går till regimen bör det däremot inte bli tal om. Den modellen har man försökt med Moldavien. Att Vitryssland fick ett liknande erbjudande från EU var en tveksam, orealistisk och resultatlös EU-politik.