Tongivande där är förre Moskvaambassadören Sven Hirdman, som i "board of trustees" för en rysk regimutbildning i utrikesfrågor har Putins utrikesminister Sergej Lavrov som ordförande.
Mellan veteranerna från höga poster i Utrikesdepartementet är splittringen snarast större än de utrikespolitiska motsättningarna i riksdagen
Regeringen har ju ett mycket brett stöd, från alla partier utom SD och V, för det som nu görs, i fråga om militärt västsamarbete och sanktioner. I EU-parlamentet var det dock från svenskt håll enbart SD som, i följe med annan extremhöger, stod på Putins sida med nejröster mot EU:s Ukrainaavtal. V avvek däremot från den Putinvänliga hållningen hos flera andra partier som vuxit fram ur Sovjetkommunismen.
Den långvariga kontroversen mellan äldre UD-tjänstemän har inte denna ideologiska och partimässiga prägel. Det är andra resonemang som förs. Rötterna ligger snarare i förhållningssätt inom UD under det kalla kriget – inte alls i den europeiska nyfascismens (SD) och postkommunismens (V) USA-fientlighet och, i flertalet fall, uppslutning för Putin.
Det hindrar inte att regeringens diplomatiska kritiker förordar en stor kursändring i Sveriges utrikespolitik, som skulle bli ett klart framsteg för Putins försök att ännu mer splittra Västeuropa.
Deras linje – i DN i går – är väl inlindad i kamouflerande ordmassor. Mycket hängs upp på en kritik mot att Sverige nu har mindre av separata direktkontakter med rysk utrikesledning än en del andra västländer. Men det är en mindre sak som skjuts fram för att övertala till något långt större. Vad som menas är att Sverige, efter mönster från delar av det kalla kriget, skulle eftersträva ett slags mellanställning mellan öst och väst, som man föreställer sig skulle kunna användas till att dämpa konflikter.
Det är orealistiskt. Ett försök skulle främst skada tilltron till Sveriges avsikter och stärka politiker och affärsintressen i EU som vill avveckla sanktionerna utan egentliga eftergifter från Ryssland om de områden som med vapenmakt tagits från Ukraina.
Än mer avslöjande är argumentet att den säkerhetspolitiska faran i Putinregimens metoder skulle vara övervärderad, medan terrorismen skulle vara farligare för Europa än vad Ryssland är. Det sistnämnda är ett vanligt försök från Kreml att blanda bort korten när det gäller såväl rysk inre repression som rysk aggression utomlands.
Dagens Ryssland är förvisso svagare än den högmilitariserade Sovjetmakten då den var som starkast. Men ett auktoritärt system – där säkerhetspolisen samt till ledningen uppbundna oligarkintressen är bärande delar – är ett säkerhetshot, och det har långt mer av både resurser och kompetens till aggression och undergrävande verksamhet än vad terrorligor kan ha. Putinsystemet hade skaffat sig många medintressenter i energi- och finansverksamheter i väst och eftersträvar på många sätt att bryta ned samhörigheten i väst och försvaga tidigare östländers tillhörighet västerut.
Detta går inte att motverka genom något slags repris på kalla krigets försök att posera i en medlande roll, något som i regel var fåfängt även på den tiden. Detta borde ha fått en del andra att låta bli att ansluta sig till Sven Hirdman. Det gäller till exempel tidigare kabinettssekreteraren och utrikesministern Hans Blix (FP, 1978-79), liksom hans företrädare i FN:s Saddam Hussein-övervakning, ambassadören Rolf Ekéus.