Samtidigt finns en annan anonymitet. Flygbladet, smädeskriften, näthetsen som är anonym, och där ingen träder fram som ansvarig.
Skillnaden mellan de två slagen av anonymitet är inte obetydlig. Massmordet i Norge påminner om hur viktigt det är att se vad som är vad.
Rätten till anonymitet är inte en rätt att hetsa i det fördolda utan att någon bär juridiskt ansvar. Källan som tar en yrkesmässig risk med att i det tysta lämna ut uppgifter till den grävande reportern är inte jämförbar med näthataren som döljer sig för att slippa att bli synad.
Tryckfrihetsförordningen föreskriver ensamansvar, för varje publicering finns det en enda straffrättsligt ansvarig - inte flera, men inte heller noll ansvariga. Det är en viktig del av skyddet för det fria ordet, som dessvärre saknas i många andra länder.
Men villkoret för rätt till anonymitet är att någon annan ställer sig framför källan eller upphovsmannen och bär eventuellt straffrättsligt ansvar. På en tidning eller i ett tv-företag är det den ansvarige utgivaren. För den som får en bok utgiven under falskt namn eller signatur är det i stället utgivare, förläggare, tryckare eller utspridare, i den ordningen. Anonymiteten är en rätt att vara dold enbart när någon annan ställt sig i läge att framträda som ansvarig.
Skyddet för mediernas källor skiftar hela balansen från mörkläggningens dominans till ljusets och öppenhetens övertag. I Sverige har vi av just det skälet också offentlighetsprincip och inom ganska vida områden en meddelarfrihet till grundlagsskyddade medier även där tystnadsplikt finns i andra riktningar.
Något helt annat förekommer i den hetspropaganda på internet som sprider samma eller liknande föreställningar som drev den norske terrormördaren. Där är det inte fråga om ensamansvar, utan man försöker uppnå nollansvar. Genom att gömma sig tillräckligt bra på nätet försöker man inte bara undfly eventuella åtal, utan framför allt slippa journalistisk insyn i vilka som organiserar, betalar och samverkar bakom de grövsta konspirationsteorierna, anklagelserna och rashatet.
Rättegång och dom har, och ska ha, en mycket begränsad användning mot samhällsdebattens avarter. Yttrandefriheten ska vara vidsträckt och det fria ordet användas för att få ondskans troll att spricka i dagsljuset. Men några saker är ändå straffbelagda, inte minst för att skydda det öppna samhället mot demokratins hätskaste fiender. Det gäller sådant som uppvigling, uppror och brott mot medborgerlig frihet - mycket sällsynta som tryckfrihetsbrott men ändå kriminaliserade som en del av det folkstyrets självförsvar.
Till journalistisk verksamhet hör att ha respekt för andra mediers källor och respektera deras anonymitet. Men den hänsynen kan inte gälla de anonyma hat- och konspirationsförkunnare som upptäder på internet utan att det finns någon utgivare som tar på sig ansvaret för deras yttranden. Sådana inspiratörer till den norske våldsmannen kan med fördel dras fram i ljuset och synas i sömmarna.