Håkan Juholt har alla skäl i världen att avgå. Att han ännu inte gjort det är det slutliga beviset på hans oduglighet. Att partiet ännu inte har avsatt honom ger en dyster bild av Socialdemokraterna.
Signalerna från partikamraterna är glasklara. De öppna avgångskraven har hittills varit få. Jimmy Jansson i Eskilstuna har stått för ett av dem.
Men lika få partikamrater i höga positioner har gett partiledaren offentligt stöd. Mellan rutinyttranden som ”inga kommentarer” hörs utläggningar om skadat förtroende – och ett och annat nålstick som avslöjar de verkliga känslorna, som det från erfarne Sven-Erik Österberg som förstår ordens valör:
”Jag vet inte var han har fått den informationen från” var Öster-bergs kommentar till Juholts påstående att ingen skulle kräva hans avgång under mötet med verkställande utskottet i går och i -dag.
Det sista ger ännu en bild av partiledaren Juholt. När partiets och S-ledarens personliga opinionssiffror noterar bottennivåer och när förtroendet internt är ytterst svagt ger han ett utstuderat obekymrat intryck, och han provocerar med sina kommentarer. Han berättar att han känner stort stöd i partiet och uttalar sig tvärsäkert om sina partikamraters avsikter inför ett möte som avgör hans framtid.
Ändå tycks Socialdemokraterna ha oerhört svårt att dra bort plåstret. Den oförmågan kostar. Socialdemokraternas utdragna process kring Juholts ledarskap försvagar partiet och tömmer dess förtroendekapital hos väljarna. Krismötet i verkställande utskottet är nu det andra. På det första, i oktober, fick partiledaren en andra chans, som han inte tog.
Tidigare partisekreteraren och numera kommunalrådet i Norrköping Lars Stjernkvist beskrev det problemet i Aktuellts kvällssändning i går. Det finns inte utrymme för fler misstag, sa Stjernkvist, och påminde om att han har sagt det förr om Juholt – och om att hans egen trovärdighet nu börjar vackla.
Hans Ekström, ordförande i Sörmlands partidistrikt, menade i gårdagens Folket att det kan kosta förtroende att sluta upp bakom partiledaren i ett läge när väljarna uttrycker en annan viljeinriktning.
Allt det är viktiga aspekter på problemet. Men Socialdemokraterna kan även blicka framåt och ställa de enkla frågorna:
Finns det något som talar för att Håkan Juholt slutar begå misstag?
Kommer väljarna någonsin att i honom se en statsminister?
Bör detta parti nöja sig med något mindre?