Vem är de så rädda för? Jo, finansministern.
Från Anders Borg har det hörts tydliga signaler om det som bör göras och göras snabbt – lagändringar för att stoppa riskkapitalbolagens bortflyttning av vinstpengar. Regeringens pågående utredning om företagsbeskattningen har just en sådan inriktning.
Vårdbolag – som Carema – eller skolor är små inslag i riskkapitalbolagens ägande. Vanligen köper de helt andra slags företag som de försöker omstrukturera och göra mer värdefulla och därefter sälja. Det är ett risktagande, men ger vinstmöjligheter. Att sådana affärer kan göras, och att de när de lyckas kan ge god avkastning, är inte osunt i sig.
Det riskkapitalbolagen däremot är verkligt rädda för är att regering och riksdag ska dränera träsket av systematiserad skatteflykt och trixande i skatteparadis. Detta problem uppstod långt före 2006. Med åren har allt mer om belopp och metoder dragits fram i ljuset, inte minst i kritiska artiklar i Affärsvärlden, Dagens Industri och Svenska Dagbladet. När personer i riskkapitalbolag deklarerar privatinkomster på tiotals miljoner om året betecknas det som toppen på ett isberg, då större belopp sannolikt döljs i länder utan insyn.
Belysande är också Ambea, ett bolag som använts i samband med Carema. Det har ett negativt eget kapital, påstås inte ha gett någon utdelning, har ändå haft rörelsevinst på 414 miljoner – men har fått vinsten utraderad genom tolv procents ränta på ett internlån på 4,6 miljarder – till bolag i skatteparadis. Att tolv procents ränta, i ett läge där marknadsräntorna är nedpressade i botten, är en manipulation för att göra avkastningen obeskattad är uppenbart.
Detta är inget udda fall. Det är tvärtom satt i system på bred front, av riskkapitalbolag och andra, under medverkan av kända storföretag och personer med välkända namn i näringslivet.
Det sker en samhällsekonomiskt skadlig snedvridning. Skattesystemet undergrävs på ett sätt som ensidigt gynnar snabba klipp med stort innehåll av företagsköp, finansiering och skatteplanering.
Samtidigt betalar det långsiktigt verkande näringslivet, med teknisk utveckling och tunga investeringar, en onödigt hög bolagsskatt. Arbetsbeskattningen av nyckelpersoner i exportindustrins teknik, produktutveckling och försäljning är ytterst hård, medan till exempel revisorer blivit ett skattefrälse.
Avarter i den borgerliga näringslivshögern står i klar motsats till en liberal politik för samhällsekonomiska framsteg och väl fungerande marknadsekonomi. Carema är bara en mycket liten bit av detta. Regeringen bör ta uppröjningen i riskkapital- och skatteflyktsdjungeln med förtur.
En liberal skattepolitik betyder lägre men generellt verkande skattesatser – och igentäppta kryphål. Det är en komplicerad uppgift. Allt är inte lika lätt som att stoppa avdragen för fantasiräntorna på internlånen via skatteparadis.
Men det måste göras. Riskkapitalbranschen har urartat, den är en rötskada i svenskt näringsliv.