När Sveriges dåvarande, borgerliga regering 2011 införde studieavgifter för personer från länder utanför EES och Schweiz, minskade antalet utomeuropeiska studenter med 80 procent. Även om en viss uppgång noterats sedan dess har bortfallet varit betydande. Därmed har Sverige gått miste om värdefull kompetens. Avgifterna är problematiska också av andra skäl, vilket påvisas av den stämningsansökan som en amerikansk student, genom Centrum för rättvisa, nu riktar mot Mälardalens högskola.
Bakgrunden är följande: Amerikanska Connie Dickinson påbörjade höstterminen 2011 den engelskspråkiga utbildningen "Analytical Finance" vid Mälardalens högskola. Det framgick snart att utbildningen inte levde upp till det som utlovats. Bland annat hade flera lärare bristande språkkunskaper i både svenska och engelska. På en kurs i programmering saknades såväl datorer som sittplatser. Vid en granskning bedömde också den statliga myndigheten Universitetskanslersämbetet att utbildningen var av "bristande kvalitet".
Dickinson påpekade flera gånger bristerna, men gav till sist upp hoppet om förbättring. Hon hade då betalat 182 500 kronor i studieavgifter. När hon ville ha tillbaka dessa pengar från högskolan blev det dock kalla handen. På DN Debatt (20/4) skriver tre representanter för Centrum för rättvisa: "Kravet avslogs – utan möjlighet att överklaga beslutet. Motiveringen var att det saknas lagstöd för att återbetala de avgifter som högskolan tagit emot."
I sin stämningsansökan menar Centrum för rättvisa att relationen mellan högskolorna och de utomeuropeiska studenterna, i och med att avgifterna infördes, kom att likna ett avtal. Därmed menar man också att Dickinsons ärende bör gå att pröva civilrättsligt.
Mälardalens högskola efterlyser, å sin sida, svar från regeringen om hur högskolorna ska förhålla sig till återbetalningskrav av studieavgifter. I ett debattsvar på DN (20/4) skriver rektorn, Karin Röding: "Regeringen måste, genom tydliga besked om vad som gäller, säkerställa att studenter och lärosäten inte hamnar i ett rättsligt vakuum på det här sättet."
I väntan på en lösning får Dickinson dock ligga ute med de pengar som i värsta fall kan visa sig vara helt bortkastade. Någon vidare reklam för svensk högre utbildning ger ärendet inte. Sammantaget visar såväl oklarheterna om högskolornas faktiska förpliktelser mot betalande "utbildningskonsumenter" som det stora bortfallet av utomeuropeiska studeranden efter 2011, att införandet av avgifterna var illa genomtänkt.
Idén bakom avgifterna var att svenska lärosäten internationellt ska konkurrera genom kvalitet – och inte genom gratis utbildning som skattebetalarna får ta notan för. Samtidigt måste man minnas att dagens studenter är morgondagens skattebetalare. Detta gäller naturligtvis både de svenskfödda och utrikesfödda akademiker som väljer att stanna kvar efter sin utbildning.
Ett kunskapsintensivt land som Sverige är beroende av att kunna locka till sig kompetens utifrån. Kombinationen av avgiftsfri och högkvalitativ utbildning är här en given vinnare.