Så dödlig som ebola är betyder det att också antalet dödsfall stiger på motsvarande sätt. De dödsfall som kommer till myndigheters och hjälporganisationers kännedom är förmodligen långt färre än det verkliga antalet. Men det står klart att hälften av alla registrerade dödsfall i epidemin i Västafrika har inträffat de senaste tre veckorna.
Vad detta innebär är att epidemin, om den inte hejdas de närmaste månaderna, sannolikt kommer att växa till en katastrof som lamslår flera länder, med inte bara sjukdom utan också sociala sammanbrott när livsmedelsförsörjning och andra viktiga funktioner bryter ihop i en del områden.
Ebola är inget nyupptäckt hot. Sjukdomen är känd sedan ganska länge, det nya är troligen en mutation som gör att epidemiutbrott har större möjlighet att fortsätta att spridas och inte snabbt "brinna ut" med en snabb och hög dödlighet som gör att viruset inte hinner smitta så många.
Sjukdomen är inte heller smittsam på det sätt som är farligast, med luftburna virus och längre inkubationstid som gör att smittade hinner resa längre sträckor och kan smitta många under vägen.
Men trots detta är det tydligt att den internationella beredskapen varit otillräcklig och att veckorna gått utan en tillräckligt snabb mobilisering av resurser för sjukvård och för information om hur spridning av smittan undviks. När det nu börjar handla om större insatser är FN-systemet på inte ovanligt sätt otillräckligt eller passivt. Det är USA som tar ledningen, i första hand i Liberia, det svårast drabbade landet som också har historiska band till USA som går långt tilbaka i tiden.
Vad det i praktiken handlar om är att USA:s militära styrkor har den förmåga som krävs att transportera peronal och utrustning och att etablera baser och sjukhusområden i en omgivning av med låg utvecklingsnivå och en svag statsmakt. President Obama har nu kommenderat iväg en hel del personal och transportkapacitet. De flesta övriga länder har varit påtagligt passiva – så är det inom EU, liksom i en rad andra länder som är stora och resursstarka. Den amerikanska insatsen kan dessutom knappast räcka för att hantera situationen i mer än delar av det epidemidrabbade området.
Epidemier är ett av de globala hoten, där internationell samverkan och försiktighetsåtgärder är absolut nödvändiga. Därför är långsamheten i att få fram tillräckliga insatser mot ebolaspridningen en varningssignal om brister som behöver åtgärdas. Även om de flesta rika länder – däribland Sverige – har hög standard på beredskapen för att ta hand om smittsamma infektioner är detta inte tillräckligt.
Även en sjukdom som smittar på ett mindre aggressivt sätt kan ställa till stora katastrofer om den träffar länder med låg kunskapsnivå och svagt utbyggd sjukvård. Förmågan att identifiera smittämnen och klarlägga hotens karaktär har visat sig vara mycket god när aidsepidemin tog fart och när nya influensastammar börjat spridas. Men även en känd sjukdom som ebola kan växa till något riktigt allvarligt när den till att börja med träffar länder som är så svaga, fattiga och oorganiserade som de tidigare krigsdrabbade småstaterna i Västafrika.
Det som börjar där kan sedan bli en fara för långt fler. Behovet av förstärkning av Världshälsoorganisationen WHO och av många länders beredskap att hjälpa andra har blivit bara alltför tydligt.