Även en minoritetsregering är ofta stark och framgångsrik, så länge riksdagen tolererar regeringen – alltså så länge inte en mer eller mindre tillfällig majoritet möts i att sänka den.
I parlamentarismen kan regeringen inte ha en majoritet mot sig som verkligen vill fälla den.
Detta ställer krav på partier som är ansvarsfulla, men inte fått sådant stöd att de kan styra själva.
Det duger då inte att känna sig så förorättad av att andra fått bättre resultat att man slår spelet över ända, röstar nej i alla lägen – och spelar bollen till ytterkantspartier så att dessa får utpressningstillfällen och ett inflytande de inte ska ha.
De som inte ingår i regeringsunderlaget lägger därför som regel ned sina röster i statsministeromröstningar.
Nejröster till talmannens statsministerförslag ska aldrig läggas så att förslaget faller, ifall man inte själv kan bilda majoritet på annat sätt – eller inte är beredd att själv ta regeringsansvar ihop med de andra som fäller talmannens förslag.
Budgeten kan även en minoritetsregering som regel få igenom. Förutsättningen är att den är bred nog att för att få ett av de båda förslag i finansutskottet som stöds av flest respektive näst flest ledamöter.
Detta gäller så länge inte andra partier vågar sig på att gå emot sina egentliga åsikter och rösta för det starkaste oppositionsförslaget i syfte att driva fram regeringskris.
Oavsett varifrån statsministern hämtas blir det därför – ifall ingen regering kan få säker grund i en riksdagsmajoritet – starka skäl att i många frågor söka stöd på andra sidan blockgränsen. Detta har senaste mandatperioden inte märkts lika tydligt som under Bildtregeringen 1991-94, då flera stora beslut togs i samförstånd med Socialdemokraterna.
Det är ändå sannolikt att, oavsett om statsministern blir Reinfeldt, Löfven eller någon annan, så kommer det att finnas stor anledning att lösa en del viktiga frågor i bredare kompromisser – punkt för punkt eller i större paket.
Sådant kan förstås inte vara ensidigt. Eftergifter och anpassningar måste göras både från allians- och socialdemokratiskt håll. Dessutom finns ett antal mycket stora frågor, däribland säkerhets- och försvarspolitik, där skiljelinjerna inte följer blockgränsen.
I regeringsfrågan ger väljarna inte alltid ett klart svar. Samverkan är för övrigt inte detsamma som koalition. Men exempelvis bör allianspartierna inte göra något sådant som att rösta mot en ministär Löfven därför att MP eller V inte får statsråd, och att det därför kan sägas råda oklarhet om stödet för ett budgetförslag.
Statsministeromröstning blir det i oktober. Ska ny statsminister tillsättas bör det respekteras att både talman och regeringsbildare kan behöva tid att klarlägga hur olika frågor kan förankras.
Höstens budget kan också behöva slutbehandlas innan regeringsfrågan kanske nästa år kommer i ett läge där den klarnar.