Det grundläggande för att förstå rättsordningen är inte mindre grundläggande för att det man fruktar är en extremiströrelses attentat och mord.
Underrättelsetjänster och polismyndigheter är viktiga för att motverka hot från sådana rörelser eller ligor. Men det är en svår uppgift. Inte alla spår leder rätt. Inte alla oroväckande upplysningar innehåller vad de först ser ut att kunna betyda.
Det kan behöva hållas förhör med rätt många personer som inte är skyldiga, eller som i själva verket är helt främmande för de våldsläror som ligger bakom mord och attentat som de i Paris nyligen. Att en person blir efterlyst, hämtas till förhör, är anhållen ett par dagar, men frias från misstankar och inte begärs häktad, händer även i mer vanliga brottsutredningar. Att det ibland sker även när säkerhetspolis och åklagare ser tecken på ett förestående terrorbrott är svårt att undvika. Rättsstaten skiljer sig från rättslösa stater, men inte genom att vara ofelbar. Däremot i hur misstänkta personer behandlas när de tas in till förhör och kanske hålls anhållna och häktade.
Den man som förr bodde i det numera IS-ockuperade Mosul, och som greps i Boliden, är nu efter förhör inte längre misstänkt. Han har fått hjälp av myndigheterna med tillfälligt boende för att kunna hantera följderna av den enorma uppmärksamheten. Förmodligen blir det också viss ekonomisk ersättning efter beslut av Justitiekanslern.
Den dåliga eftersmaken beror på något annat. Intrycket som skapades av en presskonferens med Säpo-chefen, och som sedan under något dygn spreds i mycket i nyhetsförmedlingen, var inte rätt. Det är en risk att ryckas med ett stycke för långt i uppståndelsen efter särskilt spektakulära våldsdåd, som de i Paris.
Inte bara i delar av nyhetsförmedlingen var eftertanken för liten för att inte gå händelserna i förväg om den efterlyste. Att Säpo-chefen Anders Thornberg hade fått upplysningar som gjorde det motiverat att utlysa ett rikslarm kan ju ha någon rimlig förklaring. Men det var inte så välbetänkt att suggestivt tala om detta rikslarm ihop med en höjning av beredskapen inför terroristdåd från en trea till en fyra – bara ett par dagar efter morden i Paris. Det var att skapa ett intryck att efterlysningen snarast kunde gälla en misstänkt attentatsman, jämförbar med mördarna i Paris.
Detta kan inte ha varit nödvändigt. Möjligheten att efterlysningen gällde något mindre långtgående, och att personen man ville förhöra skulle visa sig vara oskyldig, borde ha insetts av fler och mera funnits med i nyhetsflödet. Men Säpos sätt att presentera saken ökade risken att intrycket skulle bli missvisande – och slå tillbaka i ett misstänkliggörande av Säpo och av arbetet för att förhindra extremisters våldsbrott.
Det diket bör också undvikas. Underrättelsetjänst och polisverksamhet är viktiga delar av vårt lands säkerhet, de måste ske i samverkan med länder som står oss nära. Det är ofrånkomligt med metoder där full offentlighet inte är möjlig, men där kontrollmekanismer och skyddsregler för rättssäkerheten ska finnas och vara väl genomtänkta – inte tillkomna under slarv och brådska.
En debatt som vinglar hit och dit ökar riskerna för friheten. Överdrifter och anklagelser mot oskyldiga leder i det ena diket. Misstänkliggörande av polis och av demokratiernas samverkan för att skydda varandra leder i det andra diket. Det kollektivistiska gruppanklagandet, där de som fördrivits av förtryckare och våldsmän förknippas med det de flytt från, och där offren belastas med bödlarnas brott, leder inte i diket utan i avgrunden.
Vaksamhet behövs, huvudet bör ändå hållas kallt. Dessutom är det bra att komma ihåg att flera länder där extremiströrelser härjar utsatts för mångdubbelt fler och värre attentat och massmord än vad som drabbade Paris. Långt före IS fanns både Saddam och Assad.