Politikens dagordning ska inte sättas med militant språk på gator och torg, och framför allt inte med våldsmetoder. Extremismen är en väg till samhällets sönderfall och politikens urartning. När extremister försöker provocera, polarisera, förenkla, förvränga och hata, så är en viktig del av det fria samhällets försvar att behålla sans och balans – att inte låta våld och tillspetsningar dra politiken från samförståndets mittfält ut i ytterkanternas tassemarker.
De våldslystna smågrupperna har inga egna ideologiska farvatten som är stora nog att segla i. De hör utan undantag ihop med bredare ideologiska riktningar, där de större grupperingarna inte själva skickar runt slagsmålskommandon, utan spelar dubbelt och tredubbelt. De vill inför mer finkänsliga väljare framstå som de missnöjdas hjälp och som välanpassade motståndare till våldsmedel. Men i andra delar av deras propaganda hörs ett annat språk – ibland, som hos SD, i partiorgan på nätet med hemlighållna utgivare. De förser de små, hårt militanta grupperna, även sådana som organisatoriskt är deras konkurrenter, med idévärld, fiendebilder och uppskruvad missnöjeshets som våldsmännen behöver för att dra åt sig anhängare.
Trovärdigheten är därmed inte så lysande hos partiledare som först tackar ja till invit från SD om skattesamverkan, och sedan åker till Kärrtorp för att visa upp sig bland dem som samlas för att ta avstånd från en marginell, slagsmålsinriktad gruppering som seglar i den sjö som just Åkessons parti ser till att de har vatten nog i.
Nazimetoder är förkastliga och vedervärdiga, både när de används av nazister och av andra som påstår sig ogilla nazister men kopierat deras Horst Wessel-fasoner. Våldet på ytterkanterna i Sverige de senaste årtiondena är importvara från Tyskland, där den stora majoriteten förkastat det förflutnas ondska, men där antidemokratiska upplopps- och våldsmetoder förmedlats till nutid på två sätt – inte på ett.
Det ena är direkt via nynazistiska smågrupper, som suger andlig näring ur de rörelser på kontinenten som har SD som motsvarighet och samarbetspartner. Det andra är via mer militanta delar av den utomparlamentariska, tyska alternativvänstern, som lagt sig till med fascistoid våldsromantik och blivit förebild för "autonoma", svartklädda och maskerade aktivister. Så sent som i lördags orsakade sådana gruppers kravaller i Hamburg att cirka 70 poliser skadades.
Det hör till demokratins grunder att den som är demokrat är konsekvent, och inte avvisar enbart den ena kantens antidemokratiska metoder. Detta kom också till uttryck från SSU-håll vid vänstermötet mot rasism i Eskilstuna i lördags. Hur tänkte Stefan Löfven, eller Åsa Romson och Jonas Sjöstedt och den moderate talmannen, hantera detta i det de skulle säga i Kärrtorp? Det blev antiklimax.
De fick stå där tysta, de var inte välkomna som talare, arrangörerna såg till att ropa ut sitt eget budskap, från terrängen bortom Vänsterpartiet. Den stora mängden av deltagare i Kärrtorp i söndags kan däremot förutsättas stå för inställningen att våld och upplopp är metoder som inte hör hemma i politiken – oavsett från vilken kant våldet kommer.
Hur man ska se till att stå för precis detta, och inte understödja dem som förordar eller urskuldar det ena våldet, fast inte det andra – ja, det är också en fråga för eftertanke på flera håll, då vardagen börjar efter julfriden.