Det finns säkra sätt att göra en ekonomisk kris värre och längre. Några av de allra säkraste var de missgrepp som gjorde 30-talskrisen djup och långvarig med väldig arbetslöshet och politisk katastrof i flera länder.
Några av dessa dokumenterat farliga sätt att hantera en ekonomisk kris är också önskedrömmar och favoritrecept som förenar Europas ytterhöger med dess yttre vänster. Dit hör särskilt kraven på handelshinder och regleringar. Dit hör önskan att slå sönder sådant ekonomiskt samarbete som ökar konkurrens och förhindrar en slagväxling med tullar, subventioner och andra slags importhinder.
Inte bara ytterhöger och yttervänster möts i fientlighet mot frihandel och västligt ekonomiskt samarbete. Kortsiktiga särintressen inom både näringsliv och fackföreningsrörelse, främst utanför Sverige, frestas ofta lätt att begära att just deras område ska ha konkurrenshinder och förmåner som skadar arbetsmarknad och välstånd i samhället i stort.
De fria ländernas geopolitiska och ideologiska fiender ser också gärna att Västeuropa och Nordamerika misslyckas med samarbete och skadar sig själva med handelshinder.
Handelshinder som sprider sig kan sända ekonomin i en spiral nedåt. Det var det som skedde under 30-talet. Tullar, importregleringar, karteller och prisregleringar användes för att begränsa produktionen och hålla priser uppe i vissa sektorer, samtidigt som andra delar av ekonomin drabbades hårdare och sjönk snabbare.
Detta är vad som lätt skulle kunna följa ifall Putins Kreml, den samlade ytterhögern och delar av den yttre vänstern fick igenom sin önskedröm att EU skulle haverera.
I först Västeuropa och sedan en lång rad nya industriländer på andra kontinenter har avvecklade handelshinder och växande världshandel höjt inkomster och bidragit till förnyelse och framsteg. Det är detta som både handelsförhandlingarna mellan EU och Nordamerika och andra avvecklingar av handelshinder går ut på.
Frihandel är ett slags ömsesidig avrustning. Man avstår från att manipulera spelreglerna för att skada andras företag, och kan på så sätt få vara med om en förbättrad ekonomi som ger reallöneökningar och stabilare, växande skattebaser.
De som vill stoppa sådan samverkan mellan EU och Nordamerika vill ofta inte skylta med sina starkaste motiv. En del av dem är, som brunhögern, fiender till vårt samhällssystem.
Andra är särintressen som döljer sina egentliga själviska syften bakom snarfagra ord. Sådana bör man möta med skepsis.
Det är med handelshinderlobbyn som med pensionärsorganisationerna. När de senare kräver att PPM-delen av pensionen ska försvinna är det för att en ökad inströmning i AP-fonderna inledningsvis manipulerar balanseringen av pensionssystemet så att de redan pensionerade kortsiktigt kan ta ut mer ur systemet.
Men priset för detta skulle bli en lägre förräntning av de ungas pensionsavsättningar. Dagens unga skulle då bli berövade framtida pensionsbelopp som i stället skulle förbrukas av dem som i dag tillhör PRO, SPF och de andra.
Just på det sättet beter sig ofta sådana näringslivs- och fackintressen som motarbetar frihandelsavtal. De låtsas tala för något socialt. Men vad de vill ha är gruppfördelar, utan att kännas vid hur det skulle försämra för andra.