Efter valet har ju den nya regeringen varit på väg åt andra hållet, med en del höjningar av skatten på arbete. Men bakom det ligger ingen sammanhängande S-MP-linje, utan reflexer från oppositionstiden.
Skattedebatten utanför den rena partipolitiken har dock allt mer präglats av en viktig insikt. Växande undantag och snedvridningar har åter ökat behovet av en ny bred reform. Även moderattidningar har varit inne på att den nuvarande ordningen vad gäller ränteavdrag och bostadsbeskattning är riskabel för samhälle och privatpersoner. Klimathotet kräver mer ekonomiska styrmedel. Miljö, företagsklimat och arbetsmarknad skulle alla må bra av en ambitiös skatteväxling, med bättre villkor för arbete och mer skatteuttag från konsumtion och miljöpåverkan.
Det är just skatteväxlingar, sammanlagt helst på flera tiotal miljarder, som FP vill ha utredda. En sådan önskan har mening endast som invit till en bred uppgörelse över blockgränsen. Fler har varit inne på detta. Inte minst tankeväckande var ett gemensamt utspel om en större skattereform från ledande fackföreningsekonomer i huvudorganisationerna LO och SACO. Det kan nu vara ett läge som i slutet av 80-talet. Då spreds insikt om att något stort måste göras på så många håll att tre stora, parallella skatteutredningar kunde leda fram till en mycket ambitiös skattereform.
Sådana utredningar borde kunna tillsättas om ett tag. Erfarenheten av tidigare mycket stora reformer är då viktig. Om sådana partiföreträdare utses som är inriktade på att få något gjort, och om de får möjlighet att resonera sig samman om systematiken – och ordentligt räknar igenom vad som kan kombineras ihop till en bredare reform – så kan resultaten bli mycket värdefulla.
Att FP vill ta itu med den mycket skarpa beskattningen av arbete i medelhöga och högre inkomstlägen är en känd sak. Jobbskatteavdragen har begränsat marginaleffekterna för många, men sedan sker två väldigt kraftiga skärpningar som stör arbetsmarknaden och skadar näringslivets förutsättningar i Sverige. Först blir merparten av socialavgifterna en ren skatt utan förmåner vid "taknivån", sedan klipper den statliga marginalskatten till med först ett mycket stort steg och därefter ett mindre. Långt fler än som var tänkt vid reformen 1990 hårdbeskattas nu som om de var verkliga höginkomsttagare, och det försvårar för företag som annars skulle kunna expandera med många slags personal.
Som ofta finns finansieringen bland det mer finstilta, även i gårdagens FP-utspel. Men att det verkligen är en växling till konsumtions-, bostads- och miljöskattebaser är tydligt. Det är den här gången inte fråga om ofinansierat godis. En mer enhetlig moms nödvändiggör en rad kompenserande åtgärder (som barnbidrag, uttrycket skattereduktion för barn är en förvirrande omskrivning).
De högre inkomsttagarnas skattesänkningar på arbete kan i en sådan här omfattning i praktiken endast bli möjliga genom att annat som mest tillfaller höginkomsttagare tas i byte mot sänkt inkomstskatt. Det talas där nu ofta om begränsning av ränteavdragen. Men i realiteten kan det mer handla om att höja det tak för fastighetsskatt som för några år sedan lades så lågt att det blev en ytterst värdefull sak för främst högre inkomsttagare i expansiva städer. Att Jan Björklund uttryckligen nämner just detta tak som en del av finansieringen visar att det är allvar i denna önskan om skattereform – mer än i många andra, mer lättvindiga, ställningstaganden.