Den budget regeringen presenterade i går kan, om det vill sig illa, vara illa anpassad till läget i världsekonomin.
På vårkanten, när regering och opposition skrev ihop sina alternativ, såg en högkonjunktur ut att vara på väg. Sakta visserligen, men ändå ganska säkert.
De senaste månaderna har dock oron och osäkerheten ökat om flera länders ekonomiska utveckling – bland annat om Tyskland och Kina. Den nya regeringen har justerat ner prognoserna några tiondels procent. Men fortfarande antas det bli ganska goda tider om ett par år.
Är detta för optimistiskt blir det mycket som får ändras.
På ett plan talar finansministern om ett behov av "strukturell åtstramning", med det nätta beloppet 75 miljarder på några års sikt.
Men budgeten är nu något helt annat. Den är bestämd av valrörelsens maktstrategi – ökade utgifter, inriktade på kontantbetalningar och på anställningar i delar av offentlig sektor.
"Full finansiering", säger finansminister Magdalena Andersson om budgetens nya utgifter.
Men det är bara delvis så. De krafter som man sätter fart på med en budget kan slå tabeller och stapeldiagram i småbitar.
Drivkrafterna för arbete och företagande kan, om de är goda, förbättra statens inkomster och minska utgifterna. Men motsatt politik ger motsatt effekt.
I valrörelsen sades till exempel inget om att sänkt skatt för pensionärer som inte arbetar skulle betalas med höjd skatt på dem som efter 65-årsdagen fortsätter ett tag på arbetsplatsen. Det är inte direkt ett sätt att ha fler i arbete.
Inte heller är det bra för jobben i näringslivet att skärpa den redan höga marginalskatten på arbetsinkomster för exempelvis exportindustrins ingenjörer.
Det finns även många mindre skattehöjningar i budgeten, från grus till sprit. Några av dem är väl motiverade, vissa kommer från Anders Borg.
En är större – den lägre löneskatten för alla unga har visat sig ineffektiv i att minska ungdomsarbetslösheten.
Men de pengarna kunde ha använts långt bättre, som en del av en skattereform. Nu har de blivit ett sätt att flytta pengar till offentlig sektor från näringslivet.
Dessutom har regeringen i förbifarten beskattat om inte sig själv, så Försvarsmakten, som har många unga anställda. När den nya regeringen säger sig ha samma förslag som den gamla om försvarsanslagen stämmer det inte, för cirka en kvarts miljard går åt till den ökade löneskatten.
Det som hittills hänt efter Ukrainakrisens utbrott, och jämfört med besked före valet, är därmed en liten reell minskning av försvarsresurserna – tvärt emot försvarsberedningens inriktning. Det duger ju inte.
Och det finns fler problematiska delar i budgetförslaget. Man kan komma att öppna för att sjukskrivningarna åter utvecklas som för tio år sedan.
Då blir risken att de senaste årens mer begränsade kostnadsökning drar till väg tvåsiffrigt antal miljarder, medan vårdens ambitioner sjunker. I budgeten visas bara kostnader på enstaka hundratal miljoner, det övriga övervägs i regeringskansliet utan att belopp anges.
Detta är inte oväntat, med tanke på hur det gick till i opposition. Men det riskerar att bli något helt annat än en politik för jobb – och något helt annat än "full finansiering".