Efter detta kan komma återuppbyggnad och frihet. Men det kan också bli kaos, väpnad maktkamp och ännu ett inbördeskrig, till sist ett land där statsmakten utplånats och ersatts av gangstervälde och laglöshet. En annan fara är geografiska och andra konflikter mellan klaner och stammar.
Det behöver inte gå så illa. Libyen har olja och kan betala för sig. Det har förhållandevis många utbildade invånare. Modernisering och utlandskontakter har trots allt förändrat landet. Libyen som ett Somalia med olja är ett skräckscenario, men inte så sannolikt.
Däremot behöver helt grundläggande samhällsfunktioner byggas upp från grunden. Libyen har visserligen haft mängder av statligt anställda, statsbolag och regimklienter. Men det har inte fått finnas en statsförvaltning uppbyggd på vanligt sätt, med åtminstone en stomme av klara ansvarslinjer och rättsregler. Bakom den officiella propagandafasadens ”folkmakt” har funnits en härskarfamilj, stödd på rättslöshet, godtycke, klientsystem och grupper som gynnats framför andra.
Även jämfört med andra länder där en diktatur fallit finns ett ovanligt stort behov av assistans utifrån med lagstiftning, förvaltning och förutsättningar för rättssäkerhet och fritt styrelseskick. Det är inte så lätt att ge sådant stöd, och inte så lätt att ta emot det.
Om Libyen lyckas undvika de omedelbara farorna av allmänt sönderfall eller nytt inbördeskrig finns ändå två stora hotbilder.
Varje despot eller junta som lyckas koppla greppet om oljefält och exporthamnar har kunnat räkna med att bolag och stater flockas – lystna på oljemiljarder och villiga att hjälpa till med det mesta. Förhoppningsvis har tillräckligt många i Libyen lärt sig av erfarenheten. En risk är ändå att någon gruppering siktar på att bli den nya diktaturmakten och leva högt på att tillräckligt många regeringar och bolag inte bryr sig om hur pengarna luktar.
Den andra risken är ett på ytan friare system, där statsmakten är för svag och för lättköpt för att korruptionen ska kunna hållas nere. Ett Libyen som blir ett Nigeria med sandöken kan bli ett drivhus för allsköns brottslighet och ekonomiskt fiffel.
Ett oljeland som inte ska hamna i det ena eller andra diket behöver förena maktspridning med öppenhet. I stället för ett klientsystem under ett klickvälde behövs ett styre där alla folkgrupper kan delta och ha kommunalt och regionalt självstyre.
Det behövs en öppenhet så att alla kan se vilka oljepengar som kommer in och hur de används. Det krävs en lagstyrd förvaltning, ett rättsväsende som inte är korrupt, och en regeringsmakt som sitter på begränsad tid med människors samtycke och förtroende.
Det är ett mycket stort steg dit, från den blandning av feodalism, fascism och korruption som var Gaddafis modell. Men nu finns i alla fall chansen. Hade omvärlden i vintras låtit Gaddafis trupper krossa upproret i Benghazi i blod så hade diktaturen blivit kvar. Mindre nogräknade oljebolag och stater hade nu, liksom tidigare, stått i kö för att få göra affärer med diktatorn.