Några politiker i Strängnäs har fått ut för mycket i politikerpension. Det är inte bra men ska nu ställas till rätta. Torgny Jonsson (C) och Leif Lindström -(S) har lovat att betala tillbaka.
Men här finns en större fråga. De två politikernas felräkning har åter satt ljuset på själva systemet.
Enligt Strängnäs kommuns regler får de som varit arvoderade på heltid eller betydande del av heltid lämna sina uppdrag och få visstidspension, som det formellt heter, till dess att de får åldespension, längst till 67 år.
Fram till 2003 fanns ingen minimiålder för dem som ville använda sig av systemet. Numera gäller en åldersgräns på 50 år. De som påbörjade sina uppdrag före 2003 men var under 50 år omfattas av övergångsregler, som i praktiken betyder att de får sin politikerpension ändå.
Reglerna bygger på en rekommendation från Sveriges Kommuner och Landsting men det kan knappast förändra slutsatsen: Systemet är perverst.
Från vilken annan tjänst kan relativt unga människor efter tolv år lämna arbetslivet eller gå ner i arbetstid i utbyte mot arbetsfri inkomst? Och det är inga småsummor det handlar om. I lördagens tidning kunde man läsa tabellerna. Leif Lindström har de senaste tre åren fått närmare 300 000 kronor i politikerpension. Lindström är 61 -år i dag. Politikerpension har han dock fått ända sedan 2003, då han var 52 år.
Hélène Brodin Rheindorf (M), tidigare -(KD), använder sig också av systemet. Under de senaste tre åren har hon fått mellan 180 000 och 210 000 kronor årligen i politikerpension, som har utbetalats till henne sedan 2007, då hon var 46 år.
Brodin Rheindorfs situation är extra pikant. När åldersgränsen på 50 år infördes diskuterades också en höjning av det belopp som man tilläts tjäna innan politikerpensionen började sänkas. Då var hon heltidsarvoderat kommunalråd och argumenterade emot höjningen som heller inte blev av.
Men när en ny politisk koalition minskade Brodin Rheindorfs arvoderade tid 2007 och hon själv blev berättigad till politikerpensionen, ändrade hon åsikt om ”fribeloppet”, som också höjdes från ett till fyra prisbasbelopp (2012 är ett prisbasbelopp 44 -000 kronor).
Så här sa hon i tidningen då:
– Det här är en förmån som vi har och, visst, det är alltid ett eget val om man ska utnyttja den, men någonstans har väl livet lärt mig att man inte alltid ska tacka nej till de förmåner man kan ha.
Och mer:
– Jag kan känna mig rätt så sliten som person efter de här åren med politiska uppdrag. Som förtroendevald får man utstå rätt så mycket också.
46-åringen var alltså sliten av politiken och kände sig förtjänt av då dryga 16 000 kronor i månaden, utan arbetsinsats. Vad säger en städerska eller ett vårdbiträde om det synsättet?
Ett politiskt uppdrag skiljer sig från en anställning och bör behandlas därefter. En politiker kan tvingas lämna uppdraget från en dag till en annan, har inte alltid ett annat arbete att återvända till och saknar rätt till a-kassa. En ekonomisk omställning bör politiker ha. Men hundratusentals arbetsfria kronor per år till 50-åringar fram till ålderspensionen är oanständigt.
Bland annat Eskilstuna kommun har insett det, och höjt åldersgränsen från 50 till 58 år. Även Strängnäs måste strama upp reglerna på ett eller annat sätt.