Ingen kan ifrågasätta internet som verktyg för snabba sociala förändringar, särskilt inte efter vårens historiska demokratiresning i arabvärlden: Facebook-revolutionerna. Något enkelt recept på hur man från politiskt håll ska förhålla sig till internet som plattform finns däremot inte. 1996 kunde hela internet sammanfattas på en CD-romskiva. Politikområdet är ungt och det blir fel lika ofta som rätt när politiker famlar efter ställningstaganden.
I dag är webbens potential enorm och kan från politiskt håll betraktas som ett hot mot makten eller ett verktyg för demokrati – och allt däremellan. IT-politik kan handla om så vitt skilda frågor som nätmobbing, piratkopiering, digitala kunskapsklyftor eller integritetsfrågor.
När det gäller IT-politik blandas högt och lågt, och ofta skjuter politikerna från höften. Inför förra veckans G8-möte presenterade Frankrikes president Nicolas Sarkozy sina IT-politiska målsättningar genom att samla delar av världens främsta webbentreprenörer och försöka sälja in vad han kallar ”ett civiliserat internet”. Det är oklart vad som avses med det, men det låter inte särskilt frihetligt. I Sverige har Socialdemokraternas IT-politiska talesperson Monica Green å sin sida lagt fokus på problemet med den digitala kunskapsklyftan. Lösningen? IT-Titti: ”en variant av Bosse Bildoktor och Mat-Tina”. För detta fick Green utstå en storm av hånfull kritik, delvis välförtjänt.
En IT-politisk insats som borde vara självklar för varje regering är att lägga ut så mycket offentlig information och data som möjligt på webben. Och det i ett sådant format att det kan användas, återanvändas och spridas av alla, så kallad öppen offentlig data. Det borde vara möjligt att ta del av regeringens förehavanden via visuellt attraktiva och pedagogiska digitala plattformar. Det finns nästan inga gränser för hur långt informationsförädlingen skulle kunna drivas av privatpersoner, företag, myndigheter och organisationer. De demokratiska vinsterna är enorma såväl som den potentiella samhällsnyttan.
Regeringen har nyligen genom sajten openaid.se öppnat upp delar av sin biståndspolitik på just detta sätt. Tydligt presenteras när, till vem och för vilka ändamål biståndsmedel har betalats ut och med vilka resultat. Samtidigt bjuder IT-minister Anna-Karin Hatt (C) in brett till utformningen av Sveriges nationella IT-strategi. Insikten om att hon som enskild politiker inte ensam sitter på svaren öppnar för faktiskt förändring.
Openiad berör bara en liten del av regeringens samlade politik, och än så länge ligger Hatts IT-strategi bara på förhandlingsbordet. Men det rör på sig, i riktning mot en svensk IT-politik som kan inge förtroende hos såväl allmänhet som branschkunniga. Det är på tiden.