Lönebildningen påverkar till exempel inställningen till läraryrket. Arbetsmarknadsparterna kan också öppna dörrar och sänka trösklar in i yrkeslivet. Eller göra det motsatta.
De här frågorna var, fast på olika sätt, viktiga inslag både i Stefan Löfvens tal i helgen och när Jan Björklund i går visade upp sitt partis valprogram. För lärarlönerna har riksdagen gett Jan Björklund det nya verktyg han ville ha, att staten med kraftigt styrande statsbidrag driver fram en lönestruktur som kan få fler av de duktigaste studenterna att satsa på läraryrken.
Men varför ett så unikt statligt ingrepp? Jo, när riktigt svåra problem kräver medverkan av arbetsmarknadsparterna så har dessa en stor förmåga att fastna i motsättningar och blockera varandra och möjligheten till förändringar. Att flytta om i lönerelationerna var nästan omöjligt att klara i vanliga kommunala förhandlingar.
När det gäller lärlingsutbildning har det under åren hänt märkligt lite, trots att intresset funnits på flera håll, och trots att inställningen blivit välvillig från det politiska hållet. Flera länder där gymnasieskolans motsvarigheter deltar i utbildningen av dem som är lärlingar har lägre ungdomsarbetslöshet och lättare att nyrekrytera till yrken med åldrande arbetskraft.
Vid sidan om förstelärartjänsterna är det här som betydelsefulla kompletteringar av skolreformerna nu är på gång. Det som en del medier hakade upp sig på i går om skriftliga ordningsomdömen är en smärre detalj i Björklunds program, och inte ens en förändring. Det handlar bara om att sådana omdömen ska förbli tillåtna när andra omdömen ersätts av det nya, utvidgade betygssystemet.
Kärnpunkten är i stället att ta vara på att det nu gjorts arbetsrättsligt möjligt att anställa gymnasieungdomar som lärlingar, och att staten då ska kunna svara för ungefär 3/4 av den lön för halvtids anställning – som har en angiven ungefärlig nivå i vissa redan existerande kollektivavtal. Hur parterna reagerar på detta kan avgöra en hel del.
Detta att anställa blir något annat än att tilldelas praktikanter. Det är också ett långt mer trovärdigt grepp än att lägga första halvan och kanske lite till under skolplikt, och detta med heltäckande krav på studier för formell – men inte reell – högskolebehörighet.
Det är visserligen bara i en del yrken som lärlingsmodellen är möjlig. Man ska inte heller tro att detta är någon patentmedicin mot alla slags ungdomsarbetslöshet. För att antas till och fungera i en lärlingsanställning gäller det att sköta den och inte se den som något man kommenderas till från skolan. Men det bör kunna underlätta rekryteringen till en rad bristyrken och skapa en väg in i arbetslivet som gör det lättare för dem som inte först vill eller orkar sitta tre år bara på skolbänkar. Vuxenutbildningen i Sverige har goda resurser och kan sedan ge tillfällen att komplettera för den som vill det, eller kanske vill läsa vidare för att avancera i yrket.
Men ska detta lyckas krävs också på flera håll i näringsliv och förvaltningar en kulturförändring. Eleverna eller skolpolitiken är inte ansvariga för allt. I en del branscher har intresset från fack och arbetsgivare varit blekt, trots att behovet finns och yrkena kan vara lämpliga.