Härom dagen hade Sverige besök av Tony Blair, socialdemokratisk premiärminister under flertalet av de år då den brittiska krisen mognade fram. Han var här för att tala om sin memoarbok, A Journey, som inte hör till den stora litteraturen, men innehåller en del tänkvärda funderingar om sådant som politikens villkor i dagens medieklimat.
Men hur kunde just Blair, som verkligen ville förändra och dessutom var en klart skicklig politiker, ändå lämna efter sig de ekonomiska och sociala förhållanden efterträdarna nu brottas med? Här finns en läxa att lära, för alla som vill reformera samhället och bevara välfärd och inkomster. Britternas väg till kraschen är inte fri från likheter med Sverige. En lång, stark högkonjunktur, byggd på finanssektorn och med prisbubblor i hus och värdepapper, kan pågå samtidigt med socialt sönderfall, avindustrialisering, missbruk och utslagning av arbetskraft. Under senare delen av Sveriges 80-tal ledde en spekulativ, ihålig högkonjunktur fram till en krasch som började 1990, med svåra verkningar många år framåt. Det blev en lärdom för många svenska politiker och väljare, vi fick reformer av pensioner och annat och en budgetsanering.
Blair och en del av hans ministrar såg dåliga skolor och illa fungerande sjukvård. De förmådde inte förändra fast de ville. Andra problem blundade de flesta av dem för, det tilltagande alkoholdrickandet, den ökande utslagningen, att många arbetslösa var så okunniga eller i så dåligt skick att de inte var anställningsbara ens i en långvarig högkonjunktur. Blairs regering klarade inte arbetslinjen, den bevarade kravlösa bidragssystem som motverkade återgång i arbete. Inte heller orkade den med reformer av skola och sjukförsäkring, som alliansregeringen påbörjat i Sverige.
Nuvarande svenska regering och dess olika föregångare på 90-talet har förstått och förmått mer än Blairs regering. Men knappast över hela linjen. Alkohol och narkotika är undergrävande för både sjukförsäkring och arbetslinje – den insikten har avhållit regeringen från att springa ärenden åt alkohollobbyn. Men så mycket till aktiv politik för bättre hälsa och arbetsförmåga har det inte heller blivit.
Improviserandet med skattesystemet kan också ge en del associationer till Blairs tid i London. Jobbskatteavdraget är inte hela bilden, systematiken i skattereglerna bryts upp och undantagens antal ökar. Inriktningen att det ska löna sig att arbeta är inte konsekvent.
Proffsig profilering räcker alltså inte. Framgång på sikt kräver att man har en sund ekonomi. Det är möjligt bara om man satsar på arbete och hälsa och övervinner det starka motstånd mot förändring som byggs upp inte minst när skatteregler, offentlig sektor eller trygghetssystem kommit snett och motverkar sina egentliga syften.