Säkerhetspolitik handlar om mycket mer än militärt försvar – om allianser och samarbete. Den handlar också om att sköta ekonomi, sociala förhållanden, miljö och energiförsörjning så att de fria länderna inte gör sig sårbara genom ekonomisk svaghet och social oro. Där står Sverige starkare än många andra. Detsamma gäller vårt oberoende av ryska gasledningar.
Men säkerhetspolitiken handlar också om militär försvarskraft och vilja att samverka med andra demokratier för att upprätthålla tryggheten i vårt närområde. Det kommer att kräva en serie beslut, som kommer att kosta pengar – och kräva förmåga att stå emot dem som i varje läge vill ha mindre försvar, montera ner EU eller få större distans till USA.
Två valmanifest i veckan, från de fyra regeringspartierna och från Socialdemokraterna, är i den här delen otillfredsställande. Kostnader som redovisas stannar i båda fallen på 1,1 miljard per år när vi når 2018. Detta kan inte ge en rättvisande bild. Beslut som kommer upp före 2018 handlar om mer än så, även om räkningar i flera fall kommer först efter 2018.
I den här delen av politiken är det inte en djup åsiktklyfta mellan fyrpartiregeringen och Löfvens S-ledning. Tvärtom är de överens i flera viktiga sakfrågor. De har ett samförstånd om avtalet med Nato för att förbereda samverkan på svensk mark i ett krisläge för de baltiska grannarna. Likaså om att förnya JAS-planen och med kraftfulla metoder flytta u-båtstillverkningen från Thyssen-Krupp till Saab.
Däremot är många aktörer nu så uppfyllda av valtaktik att de inte vill kännas vid de frågor där man är ense, knappt ens den viktiga enighet mellan S och alliansen som uppnåddes i försvarsberedningen i maj. Dessutom är man på ett oroande sätt nu otydliga i att stå upp för det man då var ense om.
S-manifestet innehåller, förutom nästan exakt samma belopp som hos alliansen för 2018, en bekännelse i princip till att genomföra försvarsberedningen – men inte en enda klar linje i någon konkret fråga där det kan väntas att MP, V och en del grupper inom S kommer att motsätta sig verkställighet.
I alliansens manifest, och i gårdagens partiledarartikel i DN, finns inte ställningstagandet för att verkligen binda sig för att genomföra försvarsberedningens program. Däremot räknas några av de viktigare punkterna upp, delvis med dunkla ord – att luftvärnet handlar om en variant av Patriotrobotar eller liknande mumlas det om. Något som på ett iögonenfallande sätt saknas är anskaffningen av kryssningsrobotar med förmåga att med stor precision träffa mål på marken inne i Ryssland. Sådana ökar risken för den som i någon framtida kris skulle vilja slå mot Sverige.
Såväl de gångna årens konflikter inom alliansen – om finansdepartementets inställning till försvarets förnyelse och nysatsningar – som den djupa attitydklyftan mellan Löfvens försvarsvänner och MP:s och V:s motstånd mot vapeninköp finns kvar.
Under andra omständigheter kunde detta varit en sekundär fråga vid regeringsbildning och i budgetbeslut. Men i Putins tid går det inte att ta så lätt på saken. En regering bör inte stå säkerhetspolitiskt splittrad mellan så oförenliga linjer som Löfvens respektive MP:s och V:s.
Realiteterna om vapenköp och om kostnader måste också väljarna vara beredda på. Det kommer inte att stanna vid 1,1 miljarder per år.