Det börjar läggas bud på ministerposter i ett kabinett Löfven. I tidigaste laget! Men Jonas Sjöstedt (V) vill förstås bli minister. Dessutom ska Socialdemokraterna släppa in honom på Vänsterpartiets villkor ifråga om icke-kommunala alternativ i vård och skola.
Han påstod i Expressen att han vill vara trafikminister, eller minister för infrastruktur, som det heter med moderiktigt språk.
Det är väl inte så säkert att det budet är tänkt som bud till utgång, som det skulle hetat i kortspel.
Snarare kan det vara vad som, fortfarande i kortspel, kallas för signalbud eller syntetiskt bud. Ett sådant säger inte det som det på ytan ser ut att betyda, alltså att V-ledaren skulle nöja sig med den otacksamma trafikministerposten om han kom åt en nyckel till kanslihuset.
Däremot kan han bjuda så att det signalerar anspråk på att Stefan Löfven ska lyda sin vänsterflygel om V-medverkan.
Samtidigt väcker han inte frågan om en vänsterpartist på någon ännu mer känslig post, där många väljare kan reagera mycket negativt på att makt ges till gamla Vänsterpartiet Kommunisterna.
Dessutom kan detta bud i regeringsfrågan ge tillfälle att mata ut budskapet att det är elände med järnvägen och orsaken är "privatiseringarna". Sjöstedt skulle "älska att få ordning på den svenska järnvägen", sade han.
Nej, det är ingen bra idé att lösa järnvägens problem med Jonas Sjöstedt.
Såväl väljarna som Stefan Löfven och andra tänkbara regeringsbildare bör undvika sådant.
Det är inte så att järnvägsresandet under senare år gått bakåt och att resorna flyttats från tåg till flyg och till vägar.
Däremot finns det rätt mycket att göra med Trafikverkets eftersatta underhåll av banor, signalsystem och luftledningar. Detta byggdes upp under de år då regeringsmakten var som rödgrönast, när regeringen Persson hade organiserad samverkan med just Jonas Sjöstedts parti, och dessutom med MP.
Vare sig "privatiseringarna" eller regeringsskiftet 2006 har minskat människors tåg-åkande. Tvärtom, statistik som går fram till 2011 säger att personresorna, både som antal resor och i antal personkilometer ökade med ungefär elva procent från 2007 till 2011.
Det ansträngda läget där Trafikverket kommit på efterkälken med en del underhåll beror även på den framgång för tågtrafiken som pågått år efter år medan en del Stockholmsmedier ägnat sig åt att trumma in bilden att det blir sämre och sämre – en bild Jonas Sjöstedt tror sig kunna utnyttja. Men verkligheten säger alltså något annat. Det åks mer tåg.
Det bör investeras mer i järnvägar, men till bakgrunden hör järnvägens framgång.
Det är inte heller så att det ökande resandet betytt att det blivit mer trångt på tågen. Länstrafikbolag och SJ har tvärtom förnyat och förbättrat vagnparken.
När människors resande ökat elva procent har ökningen av tågens sammanlagda trafiksträcka varit något större, tolv procent, och kapaciteten i sittplatskilometer har ökat hela 19 procent.
Särskilt länstrafikens ökade ambitioner och framgångar med tågtrafik har en viktig förklaring i det som Vänsterpartiet tycker särskilt illa om, alltså "privatisering", som i själva verket är upphandling, konkurrens och möjlighet att få mer trafik för samma skattepengar.
Bland dem som insett att persontrafiken på spår faktiskt ökat finns exempelvis – se klippspalten – tidningen Miljömagasinet, som står MP:s mer "fundamentalistiska" falang nära.
Slutsatsen, som många kan dela, bör vara en högre men jämn investeringstakt under åtskilliga år framåt.
Sådana recept som att återinföra egen-regimonopol och stoppa upphandlingar bör Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt dock få behålla för sig själva.