Det heter ofta att tidningen Folket bildades av arbetarrörelsen i Eskilstuna. Det är bara delvis sant.
Allt började på Eskilstuna-Kurirens bolagsstämma 1905 som utvecklades till en strid om tidningens politiska linje, om huruvida den skulle vara liberal eller socialdemokratisk. Det blev en sluten omröstning där de liberala ägarna, som var i stor majoritet, segrade.
Den socialdemokratiska minoriteten tog då ut sina ägarandelar och använde pengarna till att starta en ny tidning. Denna hade inledningsvis namnet Sörmlands-Kuriren men döptes snart om till Folket.
Så visst bildades Folket av några socialdemokrater i Eskilstuna, men med privat kapital från den liberala Eskilstuna-Kuriren – aktier som hade flerdubblats i värde sedan EK:s bildande 1890.
Det gick länge bra för Folket. Fram till 1970-talet var den större än Eskilstuna-Kuriren och fick därefter ekonomisk uppbackning i form av det då införda statliga presstödet. Men det var också då som Folket inledde sin resa utför. Felsatsningar och misslyckade ägarbyten försatte tidningen i kris efter kris. Så småningom övergav även socialdemokratin, i dess olika skepnader, tanken att satsa egna pengar för att behålla denna socialdemokratiska pressröst.
Eskilstuna-Kuriren kom till hjälp. Köpet av Folket 2002 förlängde dess livstid. Men det har kostat. På de tolv åren har EK betalat över 30 miljoner i Folkets förlusttäckning, förlust som alltså uppstått trots skattebetalarnas bidrag på totalt mer än 70 miljoner i presstöd.
Folket fick en sista chans 2012 då ägaren i stället för att lägga ner gjorde om den från dags- till veckotidning.
Men till slut gick det inte. Den absoluta smärtgränsen passerades i år när den officiella upplagan vid årsskiftet minskade från 2 500 exemplar till 2 000. Prognosen var fortsatt upplagetapp trots massiva marknadsföringsinsatser.
Den ekonomiska ekvationen blev orimlig. En nedgång till under 2 000 i upplaga betyder en minskning av presstödet från 2,2 miljoner kronor till 1,1 miljoner. Till det kan läggas en förlust som förra året blev 900 000 kronor ur en omsättning på sju miljoner. Ingen idealism kan uppväga förluster på den nivån, särskilt i en tidningsbransch som kräver allt hårdare prioriteringar och kostnadskrävande omställning till en ny verklighet med ändrade läsvanor och tuffare annonsmarknad.
Man kan beklaga att Eskilstuna nu förlorar en pressröst. Även vi kan instämma i beklagandet. När Folket kunnat bjuda på tuggmotstånd har polemiken mellan våra två ledarsidor varit intressant.
Man kan också se realistiskt på saken. Den lokala tidningsmarknaden kan inte bära två tidningar. Någonstans passerades den upplagenivå där Folkets litenhet berövade den ens en teoretisk chans till fortlevnad på marknadens villkor, trots ett generöst presstöd.
Den som beklagar kan även ställa de mindre bekväma frågorna: Hur mycket är jag beredd att betala för en medieprodukt av rena solidaritetsskäl? Och vad vinner den lokala journalistiken av att privata medieresurser splittras för att ge sken av mångstämmighet på bekostnad av kvalitet?