Det fanns inte ens skuggan av majoritet i Stockholms stadsfullmäktige. Frågan var så ohjälpligt död att den inte ens togs upp till beslut. Regering och riksdag behövde aldrig leverera det ofrånkomliga nej som skulle ha blivit svaret om förlustgarantin.
Nu är det snart dags för ett annat vinter-OS, i Sotji – ett prestigeprojekt för Putinstyret i Moskva. Det är ett, även för att vara i olympiadsammanhang, ovanligt stort mått av propagandaevenemang för ett auktoritärt politiskt system.
I Peking kunde det i alla fall med ganska stor rätt sägas att mängderna av internationella kontakter och utländska besökare i huvudstaden bidrog till det ökade utbyte med omvärlden som är på väg att påverka och öppna landet. Spelen i Sotji hålls i avskildhet, i en liten och av militär och polis helt avspärrad avkrok i bergsområdena nordost om Svarta havet. Det är oerhört påkostat, med stora byggen av infranstruktur, hotell, arenor och annat. Det har, så som Ryssland fungerar, gett åtskilliga tillfällen till mutor och förskingring. Det skulle aldrig varit möjligt i ett land med offentlighetsprincip och hyfsat fungerande demokrati.
Ett land som Ryssland passar bra ihop med den affärsmodell IOK är starkt fästad vid. I Ryssland går utvecklingen också bort från den större medborgerliga frihet som uppstod vid Sovjetdiktaturens sammanbrott. I Putins styre har säkerhetstjänsten en stor roll, men även ekonomiska aktörer, som har väldiga resurser, beroendeförhållande till den politiska ledningen och affärsförbindelser till omvärlden som inte tål dagsljus. Skärpningarna av lagar som riktas mot homosexuella är en av många bitar i en bredare utveckling mot auktoritära förhållanden, där utrymmet för föreningsliv och pressfrihet blir allt snävare.
Detta var i stora drag välkänt redan då en majoritet i IOK gav spelen till Putin, hellre än till den sydkoreanska vintersportstad som blir arrangör 2018. Beslutet om Sotji var ett av de grövre felstegen inom IOK under senare år. Det går nu inte att göra något åt, annat än med en lagom avvägd politisk markering där Sveriges regering inte blir företrädd vid invigningen.
Både i IOK och i SOK är Gunilla Lindberg en av de mest framskjutna makthavarna. Hon var svarande i Ekots lördagsintervju i förrgår, och det var påfallande att hon uppträdde som om det inte var något politiskt problem alls med att spelen hamnat i Sotji, som prestigehöjare för Putin. Att det skulle vara dåligt med de mänskliga rättigheterna i Ryssland försökte hon vifta bort med att det inte vara så bra i USA heller, eller ens i Sverige. Hon lät inte mycket bättre än en Putintrogen rysk propagandist. Inte heller var det något problem i IOK, man var som FN, och världen är inte som Sverige, inflytandet från hel- och halvdiktaturer verkade inte ens vara en fråga för henne.
På papperet företräder Gunilla Lindberg svensk idrottsrörelse, som annars är en del av ett demokratiskt föreningsliv, men i olympiska sammanhang tycks tappa bort detta. Oförmågan att tänka realistiskt om vad ansvariga politiker kan göra med skattepengar, som orsakade Lindbergs och SOK:s fiasko med hugskottet att ha OS i en stad där det ofta inte ens finns snö, är inte det enda som bör leda till eftertanke i Idrottssverige.
Den som ska företräda en folkrörelse i en demokrati kan inte vara en arrogant försvarare av nuvarande tillstånd i IOK. Gunilla Lindberg behöver bytas ut.