Så här borde det se ut: Enhetliga skattesystem, för arbets- och för kapitalskatt. Produktion främjas, liksom att få fler i arbete. Konsumtion beskattas däremot hårdare än i dag, främst genom att undantag begränsas och miljörisker motverkas. Miljöskatter som styr åt rätt och inte åt fel håll. Företagsbeskattning som stärker investeringar med eget, riskvilligt kapital, men samtidigt minskar risken för överskuldsättning och finanskriser.
Allmänintresse i centrum. Särintressen får foga sig och ge upp undantag och förmåner de under årens lopp kapat åt sig.
De stora dragen i en ny, bred skattereform är lätta att ange. Huvudinriktningen borde också vara attraktiv för fler partier än man reflexmässigt kan tro. Nuvarande regeringspartier och de i den förra regeringen har skäl att tänka mer i samma banor.
Svårare blir det med detaljerna. Det behövs både ett samlat grepp om stora delar av skattepolitiken och en så bred parlamentarisk majoritet att enögda särintressen kan sättas på plats. Att samla hela sex partier är väl inte realistiskt. Driften till avdragslobbyism är stark på en del håll. Men möjligheten att mötas i fråga om samlat skatteuttag och fördelningspolitik borde vara betydligt större än vad invant konflikttänkande skulle säga.
För det första kan ansvariga politiker på flera håll nog ta till sig att Sverige numera är tillbaka på en nivå för totalt skatteuttag som är tämligen normal i ett avancerat industriland. Det är ett land som har offentliga välfärdsambitioner och som inte mörkar sitt reella skattetryck genom system som ligger utanför statsbudgeten men lägger höga kostnader på de flesta som anställer arbetskraft.
De onormala förhållandena med ohållbara budgetunderskott och ohållbara utgifts- och skattekvoter är sedan några år övervunna, efter successiva insatser av flera regeringar. Vissa ökade utgiftsbehov behöver hanteras. En del beror på åldersstrukturen, annat på nya hotbilder. Militärt försvar och annan beredskap kommer att kosta mer. Det kommer en del miljöpolitik också att göra.
En ny skattereform behöver starkt inriktas på ekonomins funktion och effektivitet, på jobb för att stärka skattebaser och social sammanhållning samt på miljöhänsyn. Inkomstskatter får inte höjas för att omintetgöra effekten av jobbskatteavdragen. Skattesänkningarna, och en del åtföljande fördelningspolitiska åtgärder, behöver däremot väsentligen finansieras med omfördelningar, där undantag och avvikelser lämnar plats för att möjliggöra bredare, mer enhetliga skattesatser på bredare baser.
För det andra finns det relativt stora, men outnyttjade, möjligheter att vinna i samhällsekonomisk effektivitet utan att skapa fördelningspolitiska klyftor. De mycket höga inkomstskattesatserna vid högre inkomster kan sänkas genom att ett antal kryphål och förmånliga regler som i hög grad gynnar höginkomsttagare tas bort eller, som då det gäller bostadshus och bostadslån, successivt justeras så att kapitalbeskattningen blir mer neutral. Bördan på landsbygden av dyrare drivmedel kan sättas mot att glesbygdsregionernas i realiteten betydligt hårdare bostadsskatter sänks, så att landsdelar med mycket bostadskapital betalar mer.
Det som är svårt och kontroversiellt när varje enskild ändring ses för sig blir mycket lättare, politiskt och för enskilda hushåll och företag, när man i stället ser helheten, där olika delar fördelningsmässigt väger upp varandra.
Det är inte en enkel politisk uppgift. Men de som vågar mötas, och klarar av uppgiften, kan uträtta mycket. De kan göra framtida politik både vettigare och lättare att lyckas med.