Moderaterna har nu en partisekreterare, riksdagsman Tomas Tobé, som i hög grad lever upp till just den bilden. Det syns igen i en intervju i Dagens Industri för några dagar sedan. Det centrala i den sammanfattas bistert, i en starkt kritisk ledarartikel i Borås Tidning (M), som att Tobé "öppet kräver att Socialdemokraterna håller fast vid Vänsterpartiet".
Om Stefan Löfven frigör sig från budgetsamverkan med Vänsterpartiet hotar partisekreteraren (M) att fälla regeringen. En märklig inställning. Moderater som verkar för att V-inflytande på regeringspolitik ska befästas. Tanken är av allt att döma att det ska öka missnöjet och få Socialdemokraterna att försvagas i nästa val. Andra sidan av taktiken är att vara relativt ovillig till uppgörelser där Socialdemokrater kompromissar och rör sig mer åt borgerligt håll. Men vad behöver Sverige de närmaste åren? Ja, inte en ekonomisk politik mer präglad av den socialistiska vänsterkanten.
Regeringen började med att inte riktigt inse hur beroende den är av att få en hel del frågor lösta i samverkan åt borgerligt håll. I rätt många frågor kommer den politik man hade med sig från oppositionstiden att motverka sina syften eller misslyckas på andra sätt. Omprövningar kommer inte att kunna undvikas.
Tecknen blir något fler och något tydligare. Senast körde statsrådet Gabriel Wikström (S) över Vänsterpartiet och strök helt utredningsdirektivet om att landsting skulle kunna avskaffa vårdval i primärvård. Det öppnar ju uppenbart för bättre samtalsklimat med något eller några av de fyra borgerliga partierna, i både vård- och en del andra frågor.
Möjligheterna för seriösa oppositionspartier att påverka konstruktivt är sannolikt på väg att tillta. Klarar man blocköverskridande uppgörelser i en del stora frågor kan de ekonomiska förutsättningarna att regera Sverige och undvika kriser förbättras. Hur regeringen kan hantera det, när den består av två mycket olikartade partier, återstår att se. Men att ställa sig på förhand avvisande till socialdemokratiska öppningar för att gå de borgerliga till mötes är oansvarigt – särskilt som det internationella läget ser ut.
Detta har också i klartext markerats av särskilt Jan Björklund (FP), som pekat på behovet av mer samverkan, och på att politiken inte ska vara sådan att den i praktiken ökar Vänsterpartiets inflytande. Den skarpa kritiken mot M-ledningen i Borås Tidning (M) efter Tobés yttrande är också värd att lägga märke till.
Partisekreterare uppträder dock inte på eget bevåg. Bakom dem står en partiledare, rösten är Tobés men händerna är dessvärre Kinberg Batras. En borgerlig politik där taktiken drivs så kortsynt och oansvarigt att man försöker främja Vänsterpartiets inflytande, och dessutom även SD:s, vittnar om försvagat omdöme och principiell löslighet.
Jan Björklund är inte den ende som kommer att behöva dra slutsatser om moderaternas stadga och samarbetsförmåga, ifall det fortsätter åt det håll Tobé anvisar.