Rapporten utgår ifrån Rädda Barnens egen definition av barnfattigdom, det vill säga barn i familjer som fått försörjningsstöd och/eller har vad Statistiska Centralbyrån benämner låg inkomststandard.
Utifrån denna måttstock fanns 232 000 fattiga barn i Sverige 2011. Som ett litet ljus i mörkret ska dock nämnas att det var 10 000 färre än året innan.
Det är i det sammanhanget extra dystert att antalet fattiga barn ökade i inte mindre än tre Sörmlandskommuner: Eskilstuna, Flen och Vingåker. Katrineholm är den kommun i Sörmland har störst andel fattiga barn.
Det gäller dock att ha i minnet att Rädda Barnens rapporter kommer med viss eftersläpning. Den som presenterades härom dagen gäller 2011. Hur det ser ut idag, 2013, får vi veta först om två år.
Så som rapporten presenteras för allmänheten är materialet dessutom väldigt statiskt. Det framgår inte under hur lång tid som familjerna fått försörjningsstöd, om det är samma familjer hela tiden, om en del faller ifrån tack vare ökade inkomster eller om nya har kommit till. Det hade också varit intressant att veta.
En del familjer fick säkert försörjningsstöd hela året. Andra kanske bara fick under en eller ett par månader. Så som rapporten presenteras är det lätt att dra slutsatsen försörjningsstöd och låg inkomststandard gäller alla, för hela året.
Och hur ser det ut med årskullarna? Hur många barn har per Rädda Barnens fattigdomsdefinition fyllt 18 mellan varje rapporttillfälle? Hur många små barn har tillkommit? Hur många familjer är det? Det är ju barnen som är 232 000 till antalet, inte familjerna. Skulle en ensamstående förälder med fyra minderåriga barn få ett arbete som för familjen bort från såväl försörjningsstöd som SCB:s låginkomstdefinition gör det ganska mycket i statistiken.
Rädda Barnens generalsekreterare, Elisabeth Dahlin, uppgav för TT att hon var både glad och bekymrad.
Glad att de fattiga barnen totalt sett blir färre. Men förstås bekymrad över att de är så många som 232 000. Hon tror dessutom att höjda bostads- och flerbarnstillägg kommer att märkas i kommande års mätningar.
Det gör de säkert, men kommer det egentligen att säga så mycket om familjens livsvillkor?
Höjda bidrag råder inte bot på arbetslösheten, som ofta är grunden för den ekonomiska och sociala utsattheten.
Bidrag för inte nationen framåt, de berikar inte människors liv, höjer inte heller utbildningsnivån eller ökar utsikterna att få ett jobb, eller ett jobb som ger mer betalt än det man redan har.
Att mäta fattigdom utifrån blott ekonomiska ramar är dessutom bara ett sätt. Det är förhållandevis enkelt, för det räknas i kronor och ören.
Att mäta den emotionella fattigdomen är svårare, och den kan finnas även i familjer där ekonomin är god men där missbruk och/eller psykiska problem gör livet svårt för familjen och därmed för barnen.
Rädda Barnens rapport är inte alls oviktig – men bör inte ses som det enda riktmärket för hur barn i Sverige har det.