Det betydelsefulla här är inte det som beredningen skriver om Rysslands militära avsikter just nu.
Där är det ingen tvekan om att det ryska styret inte har några planer på angrepp i nordvästra Europa, och än så länge inte heller har en krigsmakt som duger till det.
Det som däremot är klart oroande är att ett Ryssland som under Putins tid blivit allt mer auktoritärt, och fortsätter i den riktningen, också har påbörjat en kraftig förstärkning av olika slags stridskrafter och lägger betydande ekonomiska resurser på det. Risken för ett Ryssland som om en del år är både starkt rustat, infekterat nationalistiskt och aggressivt eller oberäkneligt kan inte uteslutas.
Om sådana saker skriver man av diplomatiska skäl inte i fullständig klartext. Men det viktiga inför fortsättningen är i alla fall att moderaterna i beredningen tog intryck av diskussionen, så att man gjorde upp om en bedömning som betonar de ökande risker som Ryssland kan innebära för säkerheten i vårt grannskap. Att det har varit en viss oenighet inom regeringsunderlaget i den här frågan har ju varit tydligt, med folkpartiet liberalerna och kristdemokraterna på den ena sidan och moderaterna och centerpartiet på den andra.
Beredningens socialdemokrater har då delat FP- och KD-bedömningen och bidragit till att det var ungefär där som den bredare enigheten uppstod.
Men nu återstår svårare frågor, om vilka förstärkningar som behöver prioriteras, och i vilken ordning de skall göras. Det handlar inte bara om mer pengar. Försvarsmakten har förbrukat ganska stora anslag men ändå haft sjunkande militär försvarsförmåga.
Ett bättre utbyte per satsad miljard är angeläget. Men dessutom är det ett faktum att Sverige tekniskt och organisatoriskt inte kan få en fungerande, effektiv krigsmakt utan ökad samverkan med Natoländer.
Ännu ett faktum är att flera Natoländer sänker sin försvarsförmåga av ekonomiska skäl. Sveriges relativa betydelse för såväl vår egen som andras säkerhet tilltar därmed.