Återigen är det fråga om rikspolitiska mål kontra kommunalt självstyre. Hittills har den lokala självständigheten trumfat regeringens energimål. Det är inte rimligt. Om vi ska ha en energi- och miljöpolitik värd namnet, måste beslut som riksdagen har beslutat kunna genomföras.
Nu kan någon invända att ett fåtal vindkraftverk knappast kan anses ha så stor rikspolitisk betydelse att det är rimligt att köra över enskilda kommuner.
Nej, var för sig är snurrorna inte så betydelsefulla. Men en rejäl utbyggnad av vindkraften innebär många enskilda vindkraftverk på många olika platser. Då duger det inte att de kommuner som har de rätta förutsättningarna intar attityden att vindkraft gärna får byggas – fast inte just här.
Vindkraften är en viktig symbolfråga för regeringen, och särskilt Centerpartiet, men den är inte någon bärande stomme i Sveriges framtida energiförsörjning. Även efter en ordentlig utbyggnad kommer vindkraften bara att tillgodose en mindre del av vårt energibehov. Men frågan om kommuners eller för den delen enskildas rätt att säga nej till eller kraftigt förhala av riksdagen beslutade planer är ett större problem.
Eventuella nya järnvägssträckningar kan komma att mötas av överklaganden som skjuter upp byggandet. Det tog till exempel orimligt lång tid innan det sista stycket av Botniabanan kunde dras på grund av ett överklagande ända upp i Regeringsrätten som gällde ett fågelskyddsområde.
Det kommunala självstyret bör respekteras så långt som möjligt. Men när avgörande frågor för landets utveckling – och dit hör energipolitik och infrastruktur – har beslutats av vårt högsta, folkvalda organ, måste det finnas gränser för hur länge kommuner, organisationer och enskilda kan sätta sig på tvären.