En enkel resa från diktaturens Eritrea till något fritt land kan i stället sluta med döden i ett fångläger på Sinaihalvön, där eritreaner tas som gisslan och används för att försöka pressa pengar av anhöriga som fått fristad i något västland.
Resan kan sluta med döden i östra Sahara, där flyktingar nu förs norrut längs ungefär samma leder som tidigare under århundraden användes för att driva svarta slavar norrut för försäljning i Medelhavsländer.
Resan kan också sluta med skeppsbrott utanför Italien eller Malta, och långa rader av lik under presenningar på kajen i någon fiskehamn.
En stor del av offren i den senaste katastrofen med en överlastad båt uppges ha kommit just från Eritrea.
De människor som flyr därifrån tar väldiga risker, och behandlas ofta cyniskt och brutalt av sådana som utnyttjar deras desperata situation eller vänder ryggen åt deras nödläge och mest är intresserade av att slippa se dem.
Trots allt detta ger sig många människor, om de kan, av från Eritrea, ofta på farofyllda vandringar genom ödemarker.
Förtrycket där har hårdnat det senaste dryga årtiondet, landet har blivit en av klotets hårdaste polisstater, med mycket brutal förföljelse av oppositionella och av många andra.
All fri press och all öppen samhällsdebatt krossades fullständigt för tolv år sedan, då bland annat tidningsmannen och författaren Dawit Isaak – svensk medborgare med familj i Göteborgstrakten – fängs- lades.
En period av friare förhållanden slutade då med att regimen ställde in planerade val och spärrade in journalister och många andra.
En del eritreaner lyckas i alla fall ta sig till Europa, det finns eritreaner i exil i en rad europeiska länder, däribland Sverige. Och vad möts de eritreaner av, som inte dränkts i Medelhavet eller dött under någon transport genom Sahara, utan fått politisk asyl i till exempel Sverige?
Jo, av regimen som de flydde undan!
Samma europeiska länder som försöker slå ifrån sig behovet av att ge dessa särskilt utsatta flyktingar ett bättre alternativ än livsfaran i överlastade båtar uppträder lika handfallet inför att Eritreas diktaturregim har tjänstemän och medlöpare i Europa som både spionerar på flyktingar och driver in pengar från dem.
Den regim som driver tiotusentals människor ut på en desperat flykt kan varje år, i Stockholm, ordna en stödmanifestation för förtrycket.
Med denna hotfulla närvaro och andra påtryckningar kan regimen i praktiken genomföra skatteindrivning ur de inkomster som landsflyktiga eritreaner har i Sverige och andra europeiska länder. Hittills har inget som gjorts eller övervägts – bland annat en polisanmälan 2011, se bilden ovan – stoppat denna diktaturens penninguppbörd mitt inne i en demokrati.
Flotta, fina banken Nordea låter till och med regimen använda Plusgirokonton för att samla ihop pengarna och föra dem till av regimen kontrollerade konton på annat håll i de europeiska banksystemen.
De internationella åtgärderna för de illa utsatta eritreanska flyktingarna behöver på ett helt annat sätt än hittills riktas mot samtliga led i den långa kedjan av förtryck, utnyttjande, farofyllda resor och utpressning. Det gäller alltså hela vägen från att minska riskerna för att båtflyktingar dränks, till krav på ansvarstagande av de arabländer där flyktingar passerar och ofta behandlas ytterst illa – och till att regimen i Eritrea inte längre hålls om ryggen av diverse länder, även länder inom EU.