Rikspolitiken kan tänkas ge nya möjligheter för Eskilstunas MP-ledare, som stod nära en tidigare rikspolitisk ledning i sitt parti. Är det inte själva regeringskansliet så kan det som lockar vara någon annan utnämning som MP-statsråden förfogar över.
Om den nuvarande, påtagligt mer vänsterinriktade MP-ledningen är så värst intresserad av att flytta på Magnus Johansson från kommunal- till rikspolitik är en annan, och mer osäker, fråga. Tiden lär väl visa hur det blir med den saken.
Det är i alla fall svårt att förneka att den miljöpartistiske "bostadsministern" har mer grunda insikter i plan- och byggfrågorna om man jämför med Eskilstunas nu avgångne ledare för den del av den kommunala oppositionen som granskar S-M-C-styret ur en mer grönsocialistisk vinkel. Så någon användning borde hans parti ha för honom på riksplanet – om det nu inte är som det ibland kan vara, att ett mått av sakkunskap och praktiska erfarenheter stör dem som har mindre av de varorna.
I fullmäktige och i kommunstyrelsen i Eskilstuna kommer Magnus Johanssons avsägelse i alla fall att märkas. Även om han varit kontroversiell på flera sätt och i flera frågor så har han under det föregående rödgröna styret varit en mycket ledande person med inflytande även inom socialdemokratin, och i frågor utanför hans eget direkta ansvarsområde.
Det nya styret i Eskilstuna var en rimlig lösning så som mandaten fördelades och efter att det uppstod en spricka som minskade antalet socialdemokrater. Det behöver inte fungera illa, det är tvärtom en intressant nytändning att det länge ingrodda röda styret i Eskilstuna följts av en koalition där man inte förhäxats av den gamla blockgränsen.
Samtidigt var det ju tydligt att det nya styret kunde räkna med en både kompetent och sakkunnig opposition. Med både Niklas Frykman (FP) och Magnus Johansson (MP) på utsidan behövde den nybildade majoriteten verkligen se upp och inte slarva med kvalitet och sakfrågor. I båda "blocken" har dessa båda, även om de inom sina partier varit rikspolitiskt ifrågasatta ibland, tydligt stått för mer av ordning och kvalifikationer än de främsta företrädarna för S och M.
Den diskussion som förekommit på riksplanet, där det framställts som att en koalition av S och M skulle betyda att ingen opposition skulle finnas utom från extremister, bygger på dessa båda partiers ibland ganska svåruthärdliga självöverskattning. I Eskilstuna underströks detta. Förutom SD, som även kommunalt rids av sina demoner, finns två oppositionsgrupperingar med förutsättningar att bli högst seriösa, FP och KD samt MP och V. Detta pekar fram mot en opposition som inte utmärks av att vara så enkelspårig, negativistisk och missnöjesodlande som oppositionspolitiken under en följd av år varit på riksplanet. I stället kan den bereda vägen för att kombinationerna i det kommunala efter 2018 ser ut på något nytt sätt, inte som nu och inte som förra perioden heller.
Att Magnus Johansson eliminerat sig själv ur ekvationen försvagar MP, där hans motståndare inte imponerat – och stärker V, som i Eskilstuna har ledande kommunala företrädare som är sakinriktade och mindre fast i de traditioner och beteenden som är en sådan tung belastning för V i rikspolitiken.