Eskilstuna är inte en stad som har det så bra att den ska tacka nej till statliga pengar för arbetsmarknadspolitik.
Det borde vara utgångspunkten i diskussionen om de så kallade nystartzonerna. Det handlar om ett stöd för anställning i en stadsdel som har stort beroende av långvarigt försörjningsstöd, en påtagligt liten del av befolkningen i arbete och mycket låg andel utbildade på gymnasienivå.
Bör kommunens ledning då skicka ett negativt remissvar? Nej, det kan inte vara en lämplig kommunalpolitisk linje. Kommunstyrelsens ordförande Jimmy Jansson (S) bör sluta sura.
Om riksdagen godkänner lagförslaget som en utredning kom med i slutet på förra veckan får Eskilstuna dessutom en nystartszon i södra delen av staden – med Fröslunda som kärnområde – oavsett vad det rödgröna kommunstyret säger.
Nystartszonerna är tänkta som en automatiskt fungerande ordning där företag under upp till sju år kan få kraftigt nedsatta sociala avgifter, i områden som avgränsas enligt strikt objektiva kriterier fastlagda i lag.
Vanlig kritik mot nystartszonerna har varit att den geografiska avgränsningen lätt blir godtycklig och att företag kan använda sig av detta för att komma åt stöd utan att göra mycket nytta. Sådana invändningar är begripliga och har saklig tyngd.
Men den som avvisar nystartzoner på dessa grunder har nu skäl att se frågan i nytt ljus. Utredningen har använt sig av en av Sveriges starka sidor, den högklassiga statistiken. Den visar sig ge en så detaljerad bild av socialbidrag, utbildningsnivå och förvärvsarbete att det går att göra avgränsningen inte bara hyfsat träffsäker utan framför allt objektiv och automatisk. Riksdagen kan ange kriterier, sedan kan dessa tillämpas i femårsperioder utan kommunala och andra gränsdragningsbekymmer.
Dessutom har utredningen kraftigt begränsat de problem som alltid uppstår vid undantag från generella skatteregler. Tankar på att blanda in bolags-, inkomst- eller fastighetsskatt har avfärdats. Det som föreslås är tidsbegränsad nedsättning av arbetsgivaravgifter.
Stödvillkoren har lagts så att de endast omfattar arbetsställen inom nystartszonen, men med ett krav på att de arbetande ska bo inom zonen på realistiska 25 procent. På så sätt utesluts verksamheter som bara lägger ett kontor i zonen men gör jobbet på annat håll, samtidigt som företag med många inpendlande ändå kan få stöd om de rekryterar en tämligen stor andel från den stadsdel där problemen på arbetsmarknaden är störst.
Liksom för allt arbetsmarknadspolitiskt stöd är effektiviteten svår att bedöma på förhand. Begränsade åtgärder som denna ger begränsade resultat.
Men förslaget öppnar även för annat slags kritik. Inriktningen är på småskaligt näringsliv, inte på kommunal sektor. Det gäller lika för alla slags företag och personer inom zonen men har i praktiken mest betydelse för långtidsarbetslösa med invandrarbakgrund.
Därmed har förslaget goda möjligheter att mobilisera en ohelig motståndsallians av kommunalsocialister och högerpopulister. En sådan borde dock inte bli tillräckligt stor för att stoppa förslaget i riksdagen.