Massaker. Mardröm. Krigsförklaring. Orden som beskriver fredagskvällens terrordåd i Paris är de starkast möjliga.
Det är förståeligt. Sex koordinerade terrorattacker. Minst 120 mördade. Räknat i död är detta ett av de största terrorangreppen i Europa i modern tid, i nivå med bomberna på fyra tåg i Madrid 2004.
Dåden är chockerande i sin brutalitet i kallblodighet. Men tyvärr är de inte överraskande. Vittnes- och polisuppgifter pekar mot islamistiska terrorister. Tillsammans med Storbritannien är Frankrike det europeiska land som deltar mest aktivt i kriget mot IS i Syrien och Irak.
Det gör Frankrike till en naturlig måltavla för terrorister. De har angripit landet tidigare och kommer att göra det igen. Att helgardera sig mot sådant är inte möjligt för någon stat.
Samtidigt måste detta sägas: Den franska ordningsmaktens reaktion ser ut att vara mycket god. Ett stort antal poliser och militärer tog kontroll över staden, så långt det är möjligt i en stad av den storleken. Landets gränser stängdes. Polisen stormade omedelbart det konserthus där gisslan hölls, vilket avslutade det hela. Det kan jämföras med exempelvis terrorangreppet i Mumbai 2008 där pakistanska terrorister slog till på ett antal platser i staden och där dramat pågick i flera dagar.
Och även om varje terrordåd som genomförs är ett misslyckande för polisen, är de planerade angrepp som upptäcks och avstyrs, oftast under tystnad, betydligt fler. De dåd som lyckas förser i sin tur polisen med ny kunskap, gör den bättre förberedd.
Mot Sverige finns inte samma hotbild men även vårt land kan lära sig något av dessa brott. Det gäller såväl polisen som politiken och samhället som helhet. Den svenska terrorberedskapen bör ses över. De folkvalda och civilsamhällets aktörer bör vara vaksamma mot extremism – islamistisk och annan – även sådan som håller sig på rätt sida om den juridiska gränsen men som piskar upp hat mot vår demokrati och rättfärdigar terror.
Till sist: De allra flesta terrordåd drabbar människor i delar av världen som lever i betydligt mindre välfungerade och mer sårbara stater än de europeiska. Av naturliga skäl grips vi svenskar inte lika starkt av terror på platser som vi har svagare personlig relation till. De föranleder inte extra ledarkommentarer.
Men det mänskliga lidandet är inte mindre där. Ondskan är lika stor. Alla angrepp på slumpmässigt valda civila är attacker mot civilisationen. Dessa mordiska ideologier och rörelser måste bekämpas varhelst de uppstår.