Tilltron till förnuftet, till det noggrant utredda, beprövade, gärna vetenskapligt grundade hör till svensk politisk kultur. I Sverige förvandlar vi inte gärna ideologi till dogm som står i vägen för hårda, faktabaserade argument.
Men det finns undantag. Frågan om sprutbyte för narkomaner som skydd mot smitta är ett sådant. Hur mycket utredande, vetenskapligt stöd och myndighetspondus det än läggs fram upprepar vissa politiker envist: "Det finns inget som ger oss ett entydigt svar på att sprututbytet skulle vara preventivt".
Citatet är från Marina Johansson (S), kommunalråd i Göteborg, i SVT häromdagen. Men det hade kunnat levereras av många kollegor till henne, oavsett partifärg. Mycket av motståndet mot sprutbyte handlar nämligen om en djupt rotad, och mot fakta immun, övertygelse om hur det offentliga ska förhålla sig till narkomaner.
I veckan presenterade Folkhälsomyndigheten en vägledning för arbete med dessa frågor. Sprutbytet, menar myndigheten, är centralt för att minska risken för smittspridning – främst hepatit B, hepatit C och hiv – och talar om "överväldigande vetenskapligt stöd".
Byte av injektionsutrustning ska då vara del i så kallad lågtröskelverksamhet. En sådan kan vara mobil enligt modell från blodgivningscentralers blodbuss. Det löser problemet med att många människor inte vill ha sådan permanent verksamhet nära sina bostäder. Där ska erbjudas även smittestning, hälsoundersökning, kuratorsamtal med mera.
Detta är inte främst en storstadsfråga. Tvärtom. Räknat i antalet injektionsnarkomaner per capita och län ligger Södermanland i toppen. Bara Örebro och Värmland har fler, enligt Folkhälsomyndighetens uppskattning. Och Landstinget Sörmland är positivt till sprutbyte. Nu gäller det bara att kommuner – de måste vara med i projektet – säger ja.
Det bör de. För visst är det en moralisk fråga. Ska en person som inte klarar av att ta sig ur sitt missbruk ha rätt att skydda sig mot smitta?